Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Otto Karl-Oskarsson: Broderskap. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTTO KARL-OSKARSSON
Det där lät vederhäftigt. Det där verkade
mest nära Ernsts urgamla stolthet. Det kunde
vara nästan sant också, inte annat än han
kunde se. Händerna lossnade och var som
domnade. Se, det där kunde vara runda
sanningen, att döma av ens egna oppskattningar.
Men nu skrällde det bjärt ini kammarn, och
så ett långt yl. Det klapprade av sprutande
klackar, och nu rök hon fram och över honom.
Med rappande, rivande nävar. Med hyande ord
och rungande händer.
— Du din svartfot! Käringfan för dej, och
du din svartfot. När det är du som är svinet,
sitt inte här och chikanera nån ... — och hon
ylade och dängde, röck och klöste och öste på
i skvittrande tårar — ... och jag vill inte se
dej. Jag vill dö från hela alltet!
Det var ord det. Det där var motord och
som ett annat svar på frågan, inte heller
otroligt. Han behövde allt ett par bräder under
ändan, om nu vackra sanningen kom och ställde
sej rakt fram. En stol under byxbaken, och
stolen vid bordet såg ledig ut. Nu åkte
svartfotens ögon neröver. Nu bet nog laken sej själv
i stjärten. Och han tappade visst pipan på
golvet nyligen.
— Så då skulle det vara sant ändå. Och hur
länge har sån innerlighet hållit sej varm?
Där säckade hon ner på soffan bredvid
honom. Ett frodigt plums, och tårar och hår
om vartannat.
— Föralltivärlden, hur har jag stått ut. Jag
begriper inte, för jag har ju velat ha slut på’t,
och jag har gömt mej för kräket, då det inte
gick. Men som han har snokat och slokat, hur
har jag stått ut! Händer och hår och tårar.
Det där måste vara tårar, tårar som etter
nästan.
Lite grums i halsen också.
-— Hm, jojo du, Siri. Och själv är du
oskyldig förstås. Klar och ren och vit som snö, kan
man se. Och hur lång tid har sån handel hållit
sej bärande då?
Hon kunde yla. Han visste ju, att hon inte
var dålig på att yla. Och stackars händerna,
bräddfulla skålar.
— Jag skulle aldrig ha gift mej. Inte med
dej. Inte med nån. I den här förbannade byn.
Jag skulle ha gjort som Vivan jag också. Jag
som hade plats i, i ...
Gick grammofonskivan. Joho, inte dålig bit
den där inte. Och nu behövde man inte veva
opp eller byta stift.
— ... I Gävle, jo, så var det, det minns
jag. Hör du, ta den där biten ett tag till. Den
där skivan har vi aldrig hört.
Hon klunkade skvättar ur flaskan och fick
mera gott om mål.
— Det var ditt fel alltsammans, sa hon. Ja,
varför sjutton fick jag aldrig gå i fred? Hon
drog suckar då och då både mellan och inuti
orden in, ut, in och ut. Jag hade ju plats, och
jag kunde ha gjort som Vivan jag också. Och
fått ha det som folk. Du behöver inte alls sitta
där och vara spydig, när det var du som inte
lät bli mej utan förstörde alltihopa. När du
fick mej på tjocken så jag inte kunde fara, då
mådde du. I den här sabla hålan.
Spydig, hm. Näsan behövde fnysas ren. Och
något flimmerhår behövde ryckas bort med
roten. Se där, rivalen. Hakan mot halsen som
gammalt — en tvåkrona emellan kanske —
och pannan i veck. Som om han såg att läsa
tidningen, som låg nerpå golvet. Han tappade
visst pipan nyligen.
— Nå... — och grymtande gnägg —
... nå, hur låter innerlighetens dagsverkslista
då. Det vet väl du som har hand om basboken.
Han hostade lite, om det nu berodde på att
slipsen satt snävt.
— Vaför djävla? Där satt han som inte
föll i farstun. Han satt bara och tuggade som
ilska och hade väl inte hört vad som sagt.
Krökte sej ner efter pipan, fann den och
prövade om den täppt sej och stack den i fickan.
Jag ska väl ändå inte hålla reda på ditt
käringas!
Där gick han. Över golvet och tröskeln och
farstugolvet, och nu braskade salsdörrn igen.
Han dängde och lät ilsken faktiskt. Trodde
kanske rädd. Kanske förkrossad också. Nädu,
inte Jotta Bohm inte, inte rädd och förkrossad
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
