Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Otto Karl-Oskarsson: Broderskap. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRODERSKAP
nä. Och vi hittar allt i vrårna också, ifall vi
vill leta.
Siri slog hursomhelst inte följe. Hon
stannade och satt där, gråthängig och ljushyllt.
Maka och mor. Mor åt fyra vilt rasande ena
nånstans bortikring backarna.
— Är det näsvist, om man frågar hur länge
trevnaden hållit sej färsk?
Nu hörde hon allt. Och nu klunkade hon och
som tappade några skvättar ur flaskhalsen.
— Än sen då! Hår och händer och tårar.
Jag satt här ensam med Ernst, och vad skulle
jag göra? Det var den vintern han högg sej
i foten och gick invalid hemma... —
kvidande klunkar — ... och du var borta. Han
tog fast mej och jag fick inte vara i fred. Tror
du det har varit så roligt för mej kanske va?
Hm. Siri, ren och vit, ett enda gung av ljust
hår och blå ögon och frodighet. Jaså, den
vintern, inte i fjol den. Jaså, då han högg sej
i foten, då vi jobbade åt Yttersundsbolaget.
I Myrbacken då. Kallt och snöigt, skral is på
myrpölarna och dåligt för kuskarna, men bra
skog. Det måste vara fyra år sen. Tänk ändå,
vad man kan vara dum. Jag säjer det,
svensk-ininordiskt dum och fåkunnig. Och döv och
blind.
— Fyra år alltså. Och jag som trodde vi
höll på med en färsk nyhet. Då har ni smusslat
behändigt då. Fyra år, det var duktigt fifflat!
Tårar som skvalade regn. Hon hade inte
vackra ögon då hon lipade, visste hon inte det.
Hon som brukade vara så noga med att putsa
och tvätta och se ren ut så gott hon haft råd
därtill. Dom där ögonen har man allt estimerat
mången gång, och att hon lät dom rinna som
en skvalande evighet. Och inte försökte få
ordning på hår och tårar.
— Det är ditt eget fel, ska jag säja. Som
du har struntat i mej och varit spydig ända
sen du fick mej på tj ocken, och hit till den
här kåken. Vivan var hem i somras, och fin
och behändig som en docka var hon. Jag skulle
ha gjort som hon och som alla andra jag
känner, jaa, gett mej iväg och fått det bra —
i stället för att gå härå och gräva och fara
illa. När jag kunde haft det bättre än Vivan
kanske.
Jaså, Vivan var här och hälsade. På semester,
jo, det hade visst farit genom öronen. Och
grammofonskivan gick. Som den där skivan
hade snurrat och gått alla år. Mer än fyra
åtminstone.
— Fyra år? Det klickade som. Det nästan
knakade efterpå allt. Man vill faktiskt skämmas
för hur döv och blind man har gått här...
— det knakade och kom nog — ... i fyra år.
Sju har vi varit gifta, och fyra år är inte lite.
Där kom det. Och ungarna då? Ja det du, så
nu är det kanske hans ungar som springer
här och lever rövare med mina. Ja det du!
Där kom en tingest att tugga på, och nu var
han visst vaken. Nu var han nog alldeles vaken
och klar, och hon lipade mer än omåttligt.
Nu när han var vaken och ville veta vad
klockan var.
— Hörde du frågan va? Hur hänger det
ihop med barnen?
Hon stirrade blankt. Hon hade slutat gråta
bums, och nu stirrade hon torrt och blankt.
Inte fula ögon dom där inte, men röda som
mörtögon. Att dom kunde vara röda.
— Jotta! Var inte dum. Prata inte så där,
och var inte dum. Jag blir så orolig, hör du,
och det ska inte hända mer. Det ska bli bra,
det lovar jag. Jotta!
Han såg att klockan var kvart i sex. Bra,
jo, så sa hon visst. Jaha, bra och frid och fröjd
i evighet, ja se fruntimmer. Då svartfoten har
sitt på det torra, när man själv har åkt ner
i skorna och då ungarna får bena braxen och
lekgädda, då tror hon på bara bra. Åja, han
har ju några man att basa över och är nog
bärgad. Och hjälpsam ifråga om barnen har
han alltid varit. Men ungarna kanske bor i fel
rum i kåken.
Det skrockade nånstans. Det slamrade och
skrällde utåt farstun. Se svartfoten stod där
väl och tänkte på något roligt.
— Föralltivärlden, varför skulle jag måsta
hit, Jotta. Till den här kåken och eran för-
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
