Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Arvid Brenner: Din nästas ansikte. En studie i människogestaltningens problematik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID BRENNER
DIN NÄSTAS ANSIKTE
En studie i människogestaltningens problematik
På frågan, vad som egentligen menas med
människoskildring, ger nog varje författare ett
högst subjektivt svar. Han kan inte svara för
någon annan än sig själv — eller på sin höjd
också för några stycken yrkeskamrater, som
är särskilt besläktade med honom. Om någon
alltså frågade mig, vad jag åsyftade med min
människoskildring, så skulle jag svara ungefär
så här: att förutsättningslöst söka verkligheten
bakom skenet hos människan, utforska och
levandegöra hennes inre landskap snarare än
följa hennes handlingars ofta tillfälliga och
nyckfulla mönster. För jag tror inte, att
människan existerar bara i och genom sina
handlingar, eller ens att det mest intressanta hos
henne skulle vara dessa handlingar. Det kvävda
och nertystade, kärleksförmågan som aldrig
fick blomma, skriket som aldrig släpptes fram,
de goda eller onda gärningar som aldrig blev
mer än vackra eller skamliga drömmar, allt
detta har också sin betydelse för helhetsbilden
av människan.
Var och en, som läser skönlitteratur på
allvar, tycker väl bäst om sådana böcker, som
lär honom något om de egna problemen
(givetvis inte bara de renodlat individuella
problemen utan också de som gäller hans
relationer till en trängre eller vidare omvärld).
Lärdomen kan ofta nog göra ont, den kan riva
sönder behagliga illusioner eller blotta
hemliga sår, men den gör oss mera levande. Det
finns starkt subjektiva böcker, skrivna i hat
eller andra affekter, som kastar en gräll och
överraskande belysning in i förborgade skikt
av vårt väsen. Vi accepterar inte deras livsbild
som verklighet, vi värjer oss mot dem, men
själva brottningen med dem skänker oss ökad
kunskap om oss själva. Ungefär likadant för-
håller det sig med åtskilliga böcker, som mer
eller mindre har underordnat sig en viss
ideologi: exempelvis marxistiska, kristna eller
sexualromantiska romaner, som var och en
propagerar sin speciella väg till en absolut
frälsning. De innehåller alla delsanningar: så
visst som människan är en klassvarelse och så
visst som hon är ensam med sitt samvete och
inför döden och hon förtvinar om hon
förnekar sitt kön. Men den ideologiskt
enkelriktade författaren låser fast sina figurer i ett
givet schema — de är till för att illustrera en
tes och inte för sin egen skull. De blir
utnyttjade — och en skildrad gestalt får lika
lite utnyttjas som en levande människa.
En av samtidslitteraturens mest betydande
romaner, Cora Sandels "Alberte", slutar med
orden: att få tala om lite sanning. Intrycket
av många mera omtalade och vid första
läsningen kanske också mera upprörande
romaner förbleknar efter hand inför det sällsynt
omutliga sanningssökande och det stränga
sinne för rättvisa som besjälar denna bok.
Den verklighet den återger kan anammas som
verklighet också av läsare, som långtifrån är
inställda på samma våglängd som
författarinnan. Naturligtvis är och förblir varje
författare subjektiv — ingen når fram till en
verklighetsupplevelse, som kan delas och
erkännas av alla. Men man kan sätta som sitt
mål att söka den objektiva — eller låt oss
hellre säga den fullständiga — sanningen om
människan. Själva önskan och inriktningen
hjälper en kanske ett stycke på väg.
Objektivt sanningssökande i
människoskildringen associeras lätt med en kyligt oberörd
attityd. Men det är inte säkert, att de
författare, som väger och tvekar innan de tar parti,
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
