Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Arvid Brenner: Din nästas ansikte. En studie i människogestaltningens problematik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIN NÄSTAS ANSIKTE
som kanske ofta inte tar parti alls, som
inringar sina figurer med varsam försiktighet
och hellre släpper fram för lite av sina känslor
än ger uttryck åt känslor de inte har täckning
för — det är inte säkert, att dessa författare
är kyliga och oberörda, det kan också hända
de är övertygade om att man bara kan komma
åt andra människors verklighet om man
närmar sig den långsamt och tålmodigt och att
det inte finns någon situation eller tid så
upprörd, att man får sluta att lyssna till nyanserna.
I Grønbechs "Vårt århundrades myt" står
det på ett ställe om en bild av William Blake:
en människa, som sitter och ser på en annan
människas ansikte, bara för att lära känna det
så som det verkligen är, om möjligt lära att
hålla av det, inte för att det stämmer överens
med några skönhetsbegrepp eller uttrycker de
känslor som för henne är de högsta, utan bara
ser i djupaste undran — för att lära känna en
människas ansikte. Ungefär så tror jag en
författare måste betrakta varje figur han vill
gestalta: i stillsam och djup undran. Det där
med att "hålla av" förblir visserligen ofta en
from önskan -— både vad det gäller fiktiva
figurer och verkliga människor. Framför allt
de senare — många nödgas man tyvärr avvisa
med antipati eller glida förbi i likgiltighetens
tecken. Men sina figurer är ju författaren
tvungen att umgås intimt med, antingen han
tycker om dem eller ej — innan han funnit
den rätta konflikt eller handling, som ska
levandegöra dem för andra, måste han länge
följa dem i deras dagliga tillvaro. Och när
hän väl blivit förtrogen med dem, kan han
kanske avsky deras handlingar men sällan eller
aldrig dem själva, hur groteska eller
skrämmande de än må te sig. Också hos de själsligt
kräftsjuka, de invärtes sönderfrätta finner han
ett drag eller ett minne eller kanske bara ett
ärr, som väcker hans medkänsla. När han
kommit dem tillräckligt nära, när han trängt
tillräckligt djupt in.
Den moderna psykologin har givetvis varit
människoskildringen till ovärderlig nytta. Det
finns väl inga allvarligt syftande nutida för-
fattare, som inte mer eller mindre laborerar
med djuppsykologiska begrepp. Men om man
satte sig att skriva romaner och noveller med
Freud eller Adler uppslagen bredvid sig på
skrivbordet, skulle resultatet nog inte bli så
lyckat. Inlärda psykologiska kunskaper,
för-farenhet i analys och avslöjande kan aldrig
ersätta den intuitiva självsynen.
Det är en sak — men en annan sak är, att
många opponerar sig mot och avfärdar som
dissekerande allt nerträngande under ytan —
därför att de känner sig hotade av det, med
åtskillig rätt för resten, eftersom det hotar
deras tillrättalagda uppfattning om sig själva,
den roll de övat in och för länge sen
identifierat sig med. Hur ofta sägs det inte om en
författare, som inte gjort annat än stillfärdigt
lagt fram vardagsmaterial: han eller hon
skriver ju bara om sjuka, förvridna, förljugna
människor! Därför att folk inte vågar se sin
egen sjukdom, sin egen förljugenhet i ögonen.
De allra flesta av oss civiliserade människor
■— i särskilt hög grad naturligtvis de s. k.
bildade — lever med mask för ansiktet.
Överallt, i vårt umgänge med varandra, i vår
verksamhet, i vårt religiösa eller politiska patos,
är vi intrasslade i ett nät av förställning och
halvlögn. Somliga är medvetna om det, de
hejdar sig gång efter annan i vämjelse inför
det osanna och gör en ansträngning att bli
kvitt det men trasslar snart nog in sig på nytt.
Andra går hela tiden insvepta i den illusion
de en gång skapat om sig själva. Kanske var
folk annorlunda förr i världen, då tillvaron
var mindre komplicerad, kanske är de, som
lever avsides, nära naturen och de enkla tingen,
fortfarande annorlunda. I Karin Boyes roman
"Kallocain" — som ju främst åsyftar det
totalitära samhället men också kan tolkas som
en bild av hela vår civiliserade värld —
förekommer det en sorts hemliga
oppositionsmänniskor, som inte har några omstörtningsplaner
utan helt enkelt är annorlunda, som har
förblivit levande och friska mitt i den allmänna
försteningen och bevarat sin inre sanning mitt
i en tätnande lögndimma. De hyser tillit till
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
