Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELLS LYRIK
Svartsjukt spår han i vårt hjärta
som en lantman i blodig aftonrodnad,
begär att var morgon möter daggfrisk.
Dock är allt han vill av oss så bittert litet,
blott en ömklig del av vår lidelse.
Genom att hon nu talar blottas sammanhang
som varit fördolda för henne själv, och hennes
längtan växer att bli befriad från sitt fängelse,
att åter få komma in i den värld hon förnekat,
barndomsvärlden.
Men jag bävar vid tanken att var handling
kan krossa något djupt inom mig.
Men då Aristaios med en sång till Dionysos
lockar henne bort från det mörka huset,
förnimmer hon de befriande lösenorden och
försvinner med honom till Eleusisfesten. När
tjänarinnan får se hur Eurydike, nyss så
hånfull, springer i fackelskenet, förs hennes tankar
till Persefone-Kores öde.
Så även Kore en gång bjöd
sin famn åt ljuva kransar
av finhyllt amaryllis, sluten anemon
och fuktiga violer —
men snart lik den döende sländan
sjunkande ned bland sot och aska
i mörk och doftlös famn hennes armar slöts.
I nästa ögonblick hörs ett skri och Eurydike
bärs in död, stungen av en orm.
I dramats senare hälft är Orfeus
huvudpersonen, och dess bärande idé, motsättningen
mellan liv och konst, framstår nu tydligt. När
Orfeus står inför sin döda hustru, förnimmer
han hennes död som ett offer och i sitt eget
inre en dold skarprättare. Översteprästen
Eumolpos förebrår honom själviskheten och
isoleringen i hans konst och hur han aldrig
lyssnat till mänsklighetens rop efter försoning:
Hur brusande än din lyras toner
i fri gestaltning springa fram,
ur detta spel själva tystnaden
ljuder grym som ett skri undsluppet
Hades’ stumma riken.
För Orfeus framstår hela hans
konstnärsgärning som en fruktlös men ständigt förnyad
kamp att kväva denna stumhet, och hans enda
längtan går nu till Hades för att söka efter
Eurydike. Liksom hon nu delat Persefones öde
blir Orfeus’ lott moderns, Demeters, hon som
förgäves söker sin förlorade dotter. Dramat
slutar med Orfeus’ sång, som slukas upp av
Hadesmörkret. Den är fruktlös, för inte till
resultat, men vad den väcker är Orfeus’ egen
kraft att älska Eurydike och försona sig med
sitt öde.
Plocka bladen samman livet skingrat —
Med blodiga fingrar bind
den mörka lagern —
Knyt henne hårt
hårt som tömmen kring störtad körsvens händer —
O Eurydike — hör!
Dig jag räcker segerkransen
myrtenfager — Eurydike!
Eurydike—Persefone symboliserar livs- och
dödsdriftens oupplösliga sammanhang med
varandra och övergång i varandra. Orfeus har
förnekat dessa drifter och fört Eurydike över
till sin värld. Hans drift är riktad mot ljuset,
Apollons värld, och han vill adla denna drift
till frihet. Men Eurydike är i grunden friare,
ty hon bejakar till slut sitt sammanhang, hon
bej akar sin livs- och dödsdrift. Det är det som
väcker Orfeus och tvingar honom att söka
henne i underjorden.
Hela dramat ger också uttryck åt ett
sökande — sökandet efter en kvinnas väsen,
att kunna förstå och gestalta ett samliv och
en kvinnas reaktioner. Samma behov att tolka
en kvinnas egenvärld och en tydlig parallell
till Eurydike finner man i novellen "Evi
Refug" i novellsamlingen "Herrar till natt
och dag" (1937). Även versdramat "Iokasta"
(1939) har tillkommit i samma strävan att
förklara en kvinnas reaktioner inför manlig
uppryckningstaktik. Liksom Orfeus var
bortvänd mot en annan livsform, så är Laios,
Iokastas make och Oidipus’ fader, helt
upptagen av det öde oraklet förutspått honom.
Ting och människor i hans närhet får endast
mening, om de kan tjäna honom att undvika
den hemska spådomen. Han är besatt, som
3 BLM 194S vii
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
