Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIK af GEIJERSTAM
Orfeus var besatt, och har förvandlat Iokastas
kärlek till hat. Kvinnan finns blott till i de
känslor hon väcker hos andra, säger Iokasta.
Hon är en växt, en blommande magnolia:
Djupt hon sänker i sin kärleks mylla
sina rötter — frågar ej genom vilken nyck
hon lever, frodas, finner all den sötma
blom och blad utandas.
Dramat "Iokasta" har dock inte samma
personliga ton som "Orfeus och Eurydike". Detta
besitter också en poetisk skönhet, som väl är
det som först fängslar en läsare. Hymnerna
som stiger vid Eleusisfesten innesluter en
landskapsbild, som är en genial förening av Enckells
tidigare känsliga registreringskonst med syn
och klang från antik diktning:
O skynda till Eleusis!
På sluttningarna dovt
likt suset av örnens vingar
natten tar fäste.
Parnes’ åsar blåna —
skuggor, kvällande upp ur djupen —
Nakna, klippiga kullar bida
eko av smärtans rop som rullar —
O skynda till Eleusis! På bädd av murgrön
damaskusrosen daggigt sluten
ännu vilar i blomsterbrunnen.
Den antika tragedin handlar ju innerst alltid
om människan och ödet. Vad den vill
framställa är människans lott att drabbas av ett
tungt öde och hennes möjlighet att finna en
väg till försoning. De av ett hårt öde
drabbade återkommer ofta i Enckells diktning. En
dikt i "Valvet" handlar om jägaren Aktaion,
som under en jakt fick se Diana bada i en
källa. Hon blev vred, bestänkte honom med
vatten och förvandlade honom till en hjort,
varefter han blev söndersliten av sina egna
hundar. Grymheten i detta öde blir i Enckells
dikt än starkare framhävd genom att hela
dikten är genomstrålad av ljus och fylld av
sköna gestalters plastiska rörelser:
Denna gyllne dag — klippors skum —
Amfitrites nackspegel
lockar dimmig solglimt över himlens arkitrav —
Skiftesrika stränder gröna
skuggigt dölja rovet — Aktaions ansikte
bestrålat av ljus.
— Rasande hundar störta förbi. Dianas stämma
faller lyssnande tillbaka.
Hermes på stranden
öser soltorra korn ur bevingade skor.
Peiritoos, han som sökte Persefone i
underjorden men blev berövad sina krafter, så att
han ej förmådde resa sig från stenen, där han
satt sig för att vila, blir en symbol för ett
meningslöst öde och för ett väsens förstening
och bundenhet.
I Rabbe Enckells sista författarskap,
diktsamlingarna "Lutad över brunnen" (1942)
och "Andedräkt av koppar" (1946), befinner
man sig i en värld, där en katastrof inträffat.
Varje dikt bär vittne härom, om det ständiga
återvändandet till ursprunget för att på nytt
genomlida och söka förklaringen till vad som
hänt. Det blir en djupfixering av minnet, ett
ständigt levande krav på dess framskapade
gestalter. Oidipus efter katastrofen — den
blinde gubben som anländer till Kolonos, ledd
av sin dotter Antigone — blir en central
gestalt, som i sig samlar både hjärtats krav
att bli befriat från bördan av en evig orätt
och den långsamt framväxande försoningen,
som kommer med den ande som ingenting har
gemensamt med mörka krav och anklagelser.
Havet vid Kolonos möter den blinde gubbens
ansikte med sin vind och återför honom till
barndomens oskuldstillstånd.
Som ett sammanflöde av dessa tankar och
som det försonande slutet på en grekisk tragedi
står den sista diktsamlingens avslutande svit,
"O spång av mellanord". När kravet släpper,
när man i sitt hjärta erkänner förlusten, blir
minnet som len mull ur vilken det förlorade
återvänder. Mellanorden är tillvarons
sammanbindande kraft, det som speglar allt genom att
själv intet vara. När man själv släpper sitt
krav, lever utanför begäret, växer försoningen
fram, vilar man öppen i ett mottagande
tillstånd och speglar omvärlden, det som alltid
finns oberoende av ens önskningar och
ända-målsfyllda expeditioner. Det som brast vid
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
