Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik - Paul Lindblom: Författarna och fackfilosofin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTARNA OCH FACKFILOSOFIN
ödets slag, det som blev till sår vid beröring
med verkligheten var egentligen en kraft som
sökte nå utanför den givna handlingsramen
men som verkligheten gjorde till blind
svaghet. Vi är verklighetens "tjuvbarn", fångas
i fakta och tar vår tillflykt till det som kasn
mätas och vägas med mått. Livets stora
möjlighet återstår dock:
Man kan ingenting finna i livet,
om man inte finner de ord,
som är genomskinliga av
vad anden har gemensamt i allt och alla.
Man kan ingenting finna, om man inte förmår knyta
sig
en sänkhåv som passar alla hav och alla floder.
I mellanorden har jag funnit en stark tråd,
doppad i evighetens beck — i mellanorden som blir
till
liksom spindelväven i morgonljuset:
bristfärdig prövar den ofta spindelns tålamod
och är vacker endast för den som ser,
men den håller spindeln, sin skapare
liksom världen håller Gud.–-
Det är samma tankegångar som skymtade
redan i "Vårens cistern" om daggkåpans blad,
som bar sina vikter, och om gräshoppan, som
aldrig höjde sig upp ur sin obemärkthet att
vara gräsets sångare. Trösten i det närvarande
uppstår på nytt som en gång tidigare, men nu
från ett helt nytt utgångsläge.
Oron och kvalen över den döda fjärilen,
Orfeus’ maktlöshet inför de orörliga vingarna,
som han med sin sång inte kunde förmå att
lyfta upp mot solljuset, de kvalfulla drömmar
om död och förgängelse som Persefone kände
genom alla växter, när det stumma
fjärilfladdret gled fram över kronbladen, äntligen
har befrielsen kommit.
O mellanord, där ni svävar:
tillfällighetens nyckelord spolade av stormen
genomskinliga av vinden,
fjärilvingar kapsejsade i ett stenröse
minnande blott om vad som återstår
av otaliga fjärlars flykt i solen.
PAUL LINDBLOM
FÖRFATTARNA OCH FACKFILOSOFIN
i
De första efterkrigsårens litterära debatt har
rivit upp en diskussion om förhållandet mellan
litteratur och filosofi. Utgångspunkten har
varit Sartres författarskap och den
"existen-tialistiska" filosofi, som han anser ligga till
grund för sin diktning. Men relationen mellan
dikt och filosofi är en gammal
problemställning, som tas upp på nytt av varje generation
inför nya strömningar och idéer i litteraturen
och filosofin. Det som generellt kan sägas om
detta förhållande är att det aldrig når fram
till stabilitet: det finns epoker, när det har
varit svårt att dra klara gränser mellan de
båda, och det finns andra perioder, när
filosofin nästan syns ha spelat ut sin roll som
inspirationskälla för litteraturen.
Relationen skall här främst betraktas ur
författarnas synvinkel. Vad har en modern
diktare att hämta från fackfilosofin, från
kunskapsteorin, etiken eller metafysiken, när han
vill pröva räckvidden av sina åskådningar?
En snabbskiss över de väsentligaste
utvecklingstendenserna i 1900-talets filosofi skall ge
vid handen att filosofin mer och mer har
dragit sig inom sitt skal. Den har hårdare än
någonsin tidigare begränsat sig till logik, ren
kunskapsteori och kunskapskritik på den
teoretiska filosofins område. Den praktiska
filosofin — för att behålla denna en smula
konstlade uppdelning — har gett upp alla försök att
föreskriva normer för våra handlingar eller
utforma objektivt giltiga rättsregler. Men de
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
