Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Brev från Dublin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN DUBLIN
Yeats dyrkade och som George Moore
odödlig-gjorde i de tre böckerna "Ave", "Salve" och
"Vale". Trakten överflödar för övrigt av
litterära associationer. Där om någonstädes i
Dublin bör man kunna se de författare gå igen, som
vid förra århundradeskiftet skapade den
irländska litterära renässansen — John
Egling-ton, "Æ" Russell, John Synge, lady Gregory
och, främst av alla, William Butler Yeats —
och där kan man ett ögonblick fånga denna
periods stimulerande grundstämning. Men det
lyckas kanske blott ett enda visionärt
ögonblick. För en utländsk besökare — och en
engelsman är i Dublin sannerligen utlänning
i lika hög grad som en svensk — ter sig tiden
i fråga, när man söker kalla fram den bortom
de förflutna åren, långt, långt avlägsen. Det
konstnärliga inslag, som fanns i den allmänna
nationella jäsningen på Irland under
1800-talets sista tredjedel, hade mist sin kraft redan
innan Irland fick självstyrelse och innan landet
efter det berömda påskupproret 1916
uppnådde oberoende och, som följd därav,
ställning som "fri" republik.
Den livskraft som låg bakom den gaeliska
rörelsen och som bl. a. frambragte en
nationalteater, tycks ha ebbat ut när den politiska
friheten uppnåddes. Visserligen finns Abbey
Theatre och The Irish Players, grundade av
Yeats och lady Gregory, fortfarande kvar, men
försöken att återuppliva ett nationellt språk
och tvinga igenom dess användning har, som
man kunde vänta sig, misslyckats. Gaeliska
alfabetet och språket används i officiella
sammanhang, och undervisning däri meddelas i
skolorna, till allmän förvirring utom för den
gammaldags bondebefolkningen längst i väster,
och några få hemslöjdsbetonade författare har
försökt ge nytt liv åt den gamla folkliga
balladdiktningen, men irländarna i gemen talar och
skriver fortfarande om "Dublin", inte om
"Baile Atha Cliath".
När man drar sig till minnes inte bara vad
den irländska litterära renässansen hann
åstadkomma under sin korta blomning, utan också
vilka löften den gav, kan man inte undgå att
beklaga den nuvarande litterära situationen i
Dublin. Det vilar en prägel av kvalmig
provinsialism över dess målsättning och dess
resultat, ja, t. o. m. av instängdhet och
självbelåtenhet, som tycks härröra från en nästan
neurotisk form av chauvinism. Man måste nämligen
komma ihåg i vilken oerhört hög grad
irländarna är politiskt inriktade. (Emedan jag
råkade säga i en offentlig föreläsning att
Swift föraktade irländarna fick jag nästa
morgon en skarp tillrättavisning i huvudledaren
i De Valeras tidning och placerades tillika med
Dr. Johnson och Macaulay bland de engelska
kritiker som totalt missförstått Swifts
karaktär.) En utomstående kan givetvis råka glömma
(eller vara okunnig om) den tryckande censur
som den allsmäktiga katolska kyrkan utövar
över irländska läsare och hur många till synes
harmlösa böcker av kända engelska författare
som blivit förbjudna i landet. Jag vet inte
i vilken grad denna censur bär ansvaret för att
de bästa irländska författarna detta
århundrade, från Bernard Shaw och framåt, har bott
och utgivit sina böcker utom landet, i England
eller Förenta staterna, men detta utgör ett
faktum som man svårligen kan komma förbi, och
den inavlade klickandan i Dublins litterära
värld är en av dess sviter. I politiskt avseende
har Irland (eller Éire) upphört att erkänna
Brittiska imperiets överhöghet, men kulturellt
sett och i synnerhet vad litteraturen angår,
utgör landet fortfarande en integrerande del av
Brittiska öarna — i minst lika hög grad som
Skottland och Wales — och det måste avgjort
betraktas som naivt när man tror att
förhållandet någonsin varit annorlunda alltsedan den
tid Henrik II av England mottog vasalled av
den siste irländske konungen vid början av
1100-talet.
Irländsk kvickhet och irländsk sensibilitet
utgör viktiga beståndsdelar i engelsk litteratur,
den förra har bidragit till att skärpa dess
satiriska och ironiska inslag, den senare har gett
dess lyrik en ränning av säregen, gäckande
trolldom. Inte heller kan det räknas bland det
minst glädjande i ett första besök på Irland att
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
