Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tårar tårar, droppa sönder papperet nedanför de eldar
som kallas ögon! söndersting mig liv blott du befriar
de förtryckta
ifrån förtrycket, ja lägg allt ohyggligt lidande på mina
skuldror
bara du skänker frid åt de förgråtna! frälsare, fräls
i de höga dagarna och djupa nätterna, fräls o frälsare
fräls!
Så snart helgonet somnat dansar hädaren på
bordet. Avslöjaren avslöjar i förbifarten (med
hjälp av moderna, redan beprövade
åklagar-metoder men med handen självsäkert vilande
i fickan) alla ismer och illusioner och till sist
sig själv, kanske obönhörligast sig själv. Med
jämna mellanrum understryker han sanningen
i sin egen aforism: "Sedan jag demonstrerat
fallgropen / övergår jag till att falla i den."
Men fallgropen är rikt besökt:
... Av existensen är
inte mycket att vänta. Ej heller av
dess upplösande. Tända paroller för kraftfull
handling? Lägga tändsticka till tändsticka
och murtegel till murtegel därför att det bör så ske;
intala sig att meningslösheten är meningsfull
annat än ur de fungerande jagens
tillfredsställelseaspekter; låta hoppet ingå kyrkförmälning
med den oärliga dumheten och sedan under dessa
förutsättningar producera nya små lögnspinnare,
variationer över ett söndertröskat tema? Det finns
ingen djupare rättvisa. Det finns
inget egentligt ändamål. Det finns ingenting som
förtjänar gudsnamnet. Det finns bara
mänskans orubbliga lilleputteri och naturens amorali-
tet att vara belåten över,
glädjas åt___
Söderkisen ger skeptikern en inte ringa hjälp,
förvränger och nyskapar ord, härmar och
saboterar, snyter sig högljutt när helgon arian
hotar att bli alltför känslig. Han tjänstgör som
ett slags säkerhetsventil, en vardaglig och
proletär protest mot högtidliga
Faustgrubble-rier.
Att häda, att med grovt salt skjuta över
målet och ändå träffa, är en svår och kanske
alltför litet utövad litterär konst. En av de få
med anlag och mod för det satiriska yrket är
bernt erikson. Man kan exempelvis hänvisa
till skildringen av tidningspressen som
verk-lighetsförfalskare i "Sagan om mördarriket
jorden", en fin sarkastisk uppvisning. Eller
det i samma bok publicerade debattinlägget
"Vad är pornografi", en både kostlig och
skarpsinnig begreppsutredning, som på
vanligt akademiskt vis börjar med definitionerna
("Vad en sköka är / förutsätter jag att salen
vet, / vad skriva är / förutsätter jag att tio
procent / har någon aning om. / En mera
detaljerad beskrivning / över momenten i en skökas
yrke / skulle således vara pornografi.") och
sedan definitionerna är undanstökade övergår
till att vända upp och ner på hela
frågeställningen.
bernt erikson hör till de författare som
genom sin besatthet och orubblighet ställer det
s. k. kritiska uppdraget i en smått löjlig dager.
Det går inte att tillgripa den vanliga svenska
nödfallsutvägen: godtyckligt fiska upp några
smakbitar och sedan klistra fast sina
betygslappar därunder, bra, mindre bra, dåligt. Det
är bortkastad tid och omtanke att försöka
framhålla att den här tendensen är fruktbar
och den där inte fruktbar. Ingenting är
nämligen misslyckat i den betydelsen att vissa
enskildheter skulle vara utförda med påtagligt
mindre inspiration och originalitet än andra.
Man får acceptera det som helhet eller också
avstå från att acceptera. De som väljer det
senare bör se till att de inte gör det av
byråkratisk (moralisk och estetisk) motvilja mot
något som varken är fågel eller fisk. Det är
med andra ord utgångspunkten som kan
diskuteras, ambitionen att fungera som det
universella medvetandet, viljan att vara det
alltomfattande havet — och illusionen att kunna
förverkliga detta genom en konstnärlig
kata-logiseringsteknik (ett ord för varje våg, tanke
och förnimmelse och havet har millioner).
Denna egendomliga fullständighetspassion kan
ibland leda till en rent mekanisk uppräkning
av begrepp; de sista tättryckta tjugu sidorna
i "Sagan om mördarriket jorden" består till
exempel av enbart substantiv, som med hjälp
av ett par interjektioner sammanbindes till
en jättelik och maktlös utropssats. Vem vill
å andra sidan invända: var snäll och välj
en rimligare utgångspunkt, ställ måttfullare
frågor, använd en striktare form så att det
blir lättare för åskådarna att plocka pärlor?
Den sista boken — familjen består nu
av sex personer — presenteras av författaren
som ett avslutningsdokument. Det som avslutas
är "medvetandets primära resa", "den
oundgängliga, illusionsavskalande kunskapsresan".
Den åtrådda "syntesen mellan kosmos och
mänska" visade sig vara ouppnåelig; i kampen
mellan verkligheten och det omöjliga vinner
alltid verkligheten. Men den bittra insikten kan
inte döda själva begäret; livstidsfången
fortsätter att slunga sina fåfänga protester mot
gallret, samtidigt som rösten i bakgrunden
lockar med en annan möjlighet: den totala
tystnaden, uppgiveisen, "förkolningens accep-
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
