Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tans". Vad som följer efter denna primära resa
är ovisst: om resenären efter en så omfattande
inspektionsfärd begränsar sig till någon viss
front och i så fall vilken; vilken vagn och form
han väljer att resa i; om trippelalliansen
upplöses och lämnar rum för andra allianser o. s. v.
Det är ett ovanligt fascinerande vägskäl bernt
erikson hunnit fram till.
Werner Aspenström
FLYKT MOT HELHETEN
Eva Wichman: Den andra tonen. Söderström
& Co. Helsingfors 1948.
Det väsentligaste i Eva Wichmans diktning
är upplevelsen av vad hon kallar "livets
oförstörbara all-fluidum". Vi är omgivna av en
värld, där verkligheten vilar i sig själv, där
alla ting har samhörighet och är förenade i en
helhet. Tragiken är människans avsöndrade
tillvaro, hennes vistelse utanför denna värld.
Hon har en ständig strävan att skydda sig mot
det som kan blotta hennes armhet och
otillräcklighet, och därigenom blir hon en
utplå-nare av denna andra värld.
Temat i Eva Wichmans diktsamling "Den
andra tonen" är människans beröring med
helhetsvärlden: att lämna jagvärlden, "krypande
gå ur dig själv", "att nå de domäner / som
dina är / allas är".
De ligger omkring dig
så fritt som savannen för zebran
som havet i vidder och djup
för den minsta bland fiskar.
Men vårt dagliga liv är en ständig
umgängelse med mångfaldens isolerade ting.
Inför Eva Wichmans dikter får man ofta
intrycket av uppladdad ledningstråd, väntan på
den plågsamma beröringen med yttervärldens
enskilda ljud och slammerting. Det är en dikt
som blottar det anspända sinnet, färdigt till
befriad rörelse men åter inneslutet i kramp
och försvar.
Hur lätt! Att högst på bryggan
ha blott en enda väg: äntligt
i solluft störta ner.
Hur vanskligt: första lilla kåre,
en vindfläkt blott! Och armar
vittutbredda, sjönk.
Det fruktansvärda dilemmat tycks vara att allt
måste vinnas genom rörelser, genom att våga
ge sig hän åt yrseln, svindeln, det ögonblick
då balansen går förlorad, då allt eget måste
uppges för att man skall kunna uppgå i en
tidlös, allomfattande vila i en värld där
isoleringen är hävd.
Men så kan det motsatta förhållandet
uppstå: man kan nå beröring med helhetsvärlden
genom att blott ha förväntansfyllda sinnen,
vara tom yta. Människan bär inom sina
skyddsmurar färdiga bilder, hon har en gång sett och
hennes sinnen behöver inte längre fungera.
Hon bär på en färdig värld, hon är en yta som
redan är grumlig av upplevat. Öppen väntan,
ett sinne som är berett att finnas till i allt nytt
och ofärdigt, ur detta tillstånd växer poesin
fram vid den lätta beröringen, den glidande
förbispeglingen.
Med steg, oanbart lätta
har i dag jag vandrat
i vårens ljussvep innesluten.
Jag intet krävde:
Varat, solluftlätt
mig bar.
Och plötsligt var jag funnen
och hunnen upp
av det jag aldrig sökt.
Hur ofta använder inte Eva Wichman ord som
"okomna", "oanbart", "otänkta", "oformad",
"osägbar"! De vill beröra och få del av men
ändå hålla allt på avstånd för att den trånga
kretsen skall sprängas och sinnet omspänna
mer och mer. Det är spänningen mellan orörlig
väntan och längtansfull sträckning utåt, det
är min egendom, det är allas, och jag får blott
vidröra ytterst för att få finnas till i detta allt
bortom mitt eget jag.
Blott ofullbordan
vet den yppersta av gåvor.
Hemlighetsfulle givaren
oss skänker allt:
Flammande färgers doft -
Okomna morgonskyars svala fågelläten —
Ur djupnattfyllda, stumma källor ro —
Lycksalighet ur ångest
— och små dikters fjät
så lätt som fjärilar
i solluft snuddande
vid möjligheters aning
om fullbordan —
Beröringen med tingen är nu inte nervers
elektriskt häftiga reaktion — det är en mjuk
och allomfattande blick, som innesluter detta
regnlandskap:
I varje skimmerkvast av ånga uppåt
i varje blänk av gråhets
vallmomjuka svep
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
