Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
anstalt, där han signifikativt nog tas in för en
stöld han inte begått. Atmosfären kännetecknas
av sadism från ledningens sida och pennalism
från de äldre internernas; Nick lämnar
anstalten med en svulst av äckel och hat inom
sig. I Chicago — dit familjen flyttat — blir
Halsted Street med grammofonskrälliga barer
och obskura biljardsalonger hans tillhåll under
de närmaste åren, han rör sig bland
prostituerade och sutenörer, ficktjuvar och rånare
och livnär sig på enklare holdups och tjänster
åt homosexuella. Efter ett kort, dödsdömt
äktenskap förövar han i samband med en
desperat iscensatt rånkupp mord på en polis,
raserar själv under rättegången sitt
omsorgsfullt uppbyggda försvar och ägnar sina
resterande dagar åt att förstärka masken av "hård
kille" framför sitt ångestmärkta, oförstående
tjuguåringsansikte.
Vilka faktorer bidrar till hans utveckling?
Bakgatsmiljön, faderns uppfostringsmetoder,
redan infekterade kamraters exempel, andan på
korrektionsanstalten, säger författaren. Nicks
egen personlighet med dess motstridande
blandning av känslokyla och spontan värme,
in-dolens och kraftsamling, förslagenhet och brist
på reflexionsförmåga lämnas utan avseende.
Och därmed förenklar Motley ett komplicerat
sammanhang, lägger till rätta en
förruttnelseprocess efter alltför spikraka linjer. Nick
Romano måste vara speciellt disponerad för
sin utveckling, måste bära fröet till en psykopat
inom sig. Men därför att Motleys schema har
varit utarbetat på förhand och koncentrerat till
anklagelsen mot samhället, har han inte rått
med att göra Nick till annat än en typ; och en
typ kan inte angå en på samma sätt som en
individ.
Genom den plana psykologin blir romanens
verkan oerhört nedsatt; en annan ofrånkomlig
svaghet är den konventionella strukturen och
det glanslösa språket. Det finns inte mycket
av överlägsen stoffbehärskning och organiskt
framvuxen stilkonst över detta släthuggna
prosablock på bortåt femhundra sidor av
standardiserat best-sellerformat. Dreiser och
Far-rell har levererat den naturalistiska
annota-tionstekniken, och där någon av de andra
amerikanerna anlitats — Hemingway åtminstone
på ett ställe (s. 209) — är plagiatet nästan
rörande genomskinligt. Ansatser till en mer
dubbelbottnad komposition visar egentligen
bara sista kapitlet, där inryckta fragment av
jurymedlemmarnas och Nick närstående
personers tankar inför avrättningen växelvis
avbryter beskrivningen av den dödsdömdes
skräckförnimmelser. Jämför man —- vilket
tyvärr är lätt gjort — Willard Motleys bok med
"Native Son", vår tids stora roman skriven av
en färgad, blir jämförelsen närmast förödande
för Motleys del. Till en sådan höjd har denne
nye negerförfattare inga rimliga utsikter att
nå upp.
Den mångsidigt användbare Th. Warburton,
som översatt boken, har knappast ställts inför
någon knivigare uppgift, och hans
översättning gör också i stort sett ett vederhäftigt
intryck. Den finlandssvenska delupplagan
rättfärdigar väl annars störande fennosvecismer
som "draglås", "skådefönster", "underskjorta",
"ha skyndsamt" o. s. v. I det brännande
spörsmålet om det ska heta en eller ett fyllo, en eller
ett tjej delar sig slutligen översättarens och
anmälarens insikter i en känslig munart.
Per Erik Wahlund
UNG ESSAYIST
Vive ka Heyman: Själar, kvinnor mest. Tiden
1948. 7: 50.
Ett par minnesartiklar över den bortgångne
unge kritikern Lennart Göthberg utgöra
företalet till Viveka Heymans essaybok. Det var
dennes "största heder", heter det, att han
ansågs "oförsynt, ovederhäftig och
inkonsekvent", och en av hans uppsatser, publicerad
i dessa spalter, lovprisas — "trots, eller
snarare just därför att där kanske inte finns ett
enda påstående som är fullt hållbart". Med
dylika små barnsligheter tycks Viveka Heyman
medvetet vilja ansluta sig till den
skribenttyp som betecknas av namnen Sven Stolpe,
Stig Ahlgren och Lennart Göthberg och vars
innersta strävan, medvetet eller omedvetet,
mindre går ut på att skapa uppmärksamhet
kring ett visst ämne eller en viss ståndpunkt
än kring det egna jaget. Och visst finns det
ett och annat i hennes bok som svarar upp
mot det idealet. Något mer missvisande än
"Epoken Segerstedt" torde vara svårt att
åstadkomma, och även om man kunde "skjuta in
sig" genom att skriva detta i Allan Vougts
tidning hösten 1945, så är det minst sagt
komprometterande att upprepa det våren 1948, då
skriv- och tänkesättet Segerstedt är ett minst
lika aktuellt behov som för tio år sedan. Det
finns en iver att vara up to date, som är så
forcerad att den biter sig själv i stjärten.
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
