Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nåden) vid den tidpunkt då den äldste av
fransmännen börjar måla.
De flesta av alla dessa termer är väl i
huvudsak riktiga och alla kan kritiseras med
utgångspunkt från någon del av det stora
åsyftade konstbeståndet. Bäst är troligen därför att
välja någon av de mest neutrala termerna,
t. ex. självlärda, primitiva eller naiva och inte
bråka därför att de naturligtvis är inadekvata.
I stället måste man inse att svårigheten att
finna en gemensam nämnare är beroende av
att man har att göra med ett material som
beträffande de avgörande grunddragen är
mycket heterogent och i första rummet
sammanhålles av en negativ egenskap, nämligen
den att det tillkommit vid sidan av den
traditionellt dominerande stilutvecklingen. Denna
är dominerande därför att den svarat mot
behoven hos de härskande klasserna, och
eftersom så gott som all konstkritik och
konstanalys skolats innanför murarna hos dessa
härskande klasser har den förlorat blickens
skärpa för sådana skiljaktigheter som ligger
utanför. Hela detta stora bildmaterial klumpar
samman sig, och i försöken att karakterisera
det kör man fast redan från början, när man
vill göra en helhet av det utifrån den negativa
synpunkten att det inte hör hemma i den
traditionella formvärlden. Med säkerhet skulle
det differentiera sig på ett mycket mer
upplysande sätt, om man utgick från synpunkten
att det hör hemma någon annanstans. Att
lokalisera det är å andra sidan inte så lätt, det
är i stor utsträckning anonymt och
fragmentariskt. Jean Lipman har gjort en ansats men
tyvärr alltför skissartad. Hon har gjort en
undersökning av målarnas sociala kontakt.
Att en sociologisk metod är den riktiga anar
man redan, om man jämför med Uhdes försök
att lokalisera dessa heliga målarhj ärtan.
De är inlemmade i den universella harmonin och
slår med världens puls. Den själiska halten hos dessa
konstnärers verk, uttryckt genom en därtill anpassad
form, har därigenom del av sfärernas musik, kosmos’
upphöjda matematik, av den vishet och rättfärdighet,
som håller allt i jämvikt.
Erik Blomberg har också valt det
sociologiska betraktelsesättet. Han utgår från den
förändring av levnadsomständigheterna, som
framför allt den industriella revolutionen
skapade under 1800-talets förra hälft, "samhället
och människorna lyckades inte omedelbart
anpassa sig till de nya produktionsförhållanden
som inträdde med de nya produktionsmedlen,
med maskintekniken. Livsformerna splittrades."
Ett dilemma uppstår som föder ett
överbyggande konstnärligt uttrycksbehov.
Den stil Rousseau osökt är i färd med att skapa
— ’naivismen’ — får sin säregna karaktär av denna
känslomängda lojalitet mot de nedärvda idealen hos
en klass, ett samhällsskikt, som i sitt beträngda
mellanläge intensivt upplever tidens brytningar utan att
klart förstå dem. Men häri ligger också
begränsningen. Det är för mycket att tala om en hel klass,
det är en mindre socialgrupp, som skymtar bakom
naivismen. Det är en del av den lägre medelklassen,
småborgerliga tjänstemän och hantverkare, som vi
skall se rekrytera stilen. De är ännu skråmässigt
bundna vid gamla seder, former och traditioner, som
de söka bevara med en nästan medeltida pietet. De
möter desorienterade den nya tiden med barnslig
till-lit, barnslig hjälplöshet. De stannar stillsamt i sin
egen trånga värld, som de förgyller med romantiska
drömmar.
Detta resonemang är säkert fullt giltigt
beträffande fransmännen och en hel del
amerikaner av ungefär samma generation,
frånsett att deras värld inte är så entydigt präglad
av idyll och lojalitet. En överväldigande stor
del av deras inbillning är bunden vid
gestaltandet av naturens vrede, oftast i form av
vilddjur (hos Rousseau, Vivin, Morris Hirschfeld),
och detta är säkert "der kleine Manns"
omskrivning av det spända förhållandet till
samhället, av både självhävdelsen och rädslan.
Men Blomberg låter sin sociologiska
karakteristik kvarstå oförändrad även när han går
in på de amerikanska primitivisterna. Det är
synd att han gjort denna översikt så
summarisk; det amerikanska stoffet är så mycket
mer omfattande, och om han gett sig tid till
en mer ingående granskning skulle han säkert
nödgas modifiera sitt påstående om den
industriella konfliktens betydelse. Det primitiva
måleriet från 1800-talets förra hälft återspeglar
här en tämligen osplittrad agrarkultur, och de
religiöst symboliska målningar som Edward
Hicks (1780—1849) utfört (Blomberg har i
sin översikt med Hicks, John Kane, Joseph
Pickett och Horace Peppin) innebär endast en
naturlig utvidgning av denna kulturs
pastorala grundton. En uppgift anger att ännu
1840 arbetade 3 700 000 av Förenta staternas
4 800 000 invånare i jordbruket.
Industriarbetarna uppgick till 800 000, men dessa var
ännu relativt koncentrerade till vissa distrikt,
och det är väl frågan om man på rak arm skall
våga påstå att den nya livsform som dessa
representerade verkligen upplevdes som ett hot
i det vidsträckta nybyggarlandet.
Går man till John Kane är förhållandet
annorlunda. Han står mitt uppe i den force-
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
