Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
råde industriella utvecklingen. 1933 målade
han en bild kallad "Industry’s Increase"; i
förgrunden går järnvägen förbi, en väldig bro
leder över floden, bogserbåten släpar förbi
med kolpråmar, andra stranden är späckad
med fabriker och rykande skorstenar. Men det
är svårt att se att Kane medvetet eller
omedvetet skulle upplevt denna industriella
expansion som splittrande hans livsform. Han säger
själv:
Jag finner skönhet överallt i Pittsburgh. Den
staden är min egen. Där har jag arbetat överallt,
jag har byggt masugnarna, arbetat i fabrikerna och
lagt ut rälsen som förde de första spårvagnarna längs
Fifth Avenue till Oakland. Reningsverket, broarna
som spänner över floden, allt är mitt eget. Skulle jag
inte längta efter att måla detta när det till en viss
grad är frukten av mitt eget arbete? Och när jag
ser Pittsburgh ser jag det både i mina minnen och
på det sätt staden nu ser ut. Och jag ser där både
vad Gud skapat och vad människan förvandlat.
De sista orden kan tyckas peka på en
motsättning mellan gammal god tid och
spolierande utveckling, men de föregående raderna
ger inte stöd åt en sådan tolkning. Det är inte
lätt att här upptäcka den klyfta i känslornas
fördelning som skulle göra Kanes måleri till
uttryck för en social konflikt. Om man finner
en helt annan social resonans hos Kane än hos
Rousseau och deras måleri till hela sin
karaktär är så artskilt, vill man gärna anse att
skillnaden är beroende av resonansgraden, och det
förefaller då meningslöst att kalkera dem på
samma sociala fond.
Det framgår inte klart om Blomberg menar
att själva den naivistiska konstnärstypen och
dess uttrycksbehov skulle vara en produkt av
de konfliktskapande omvälvningar i
levnadsförhållandena, som han skisserat. Men är det
så, då tycks det som om det tidiga amerikanska
primitiva måleriet skulle bestrida hans teori
och likaså typen Kane.
Blomberg har ursprungligen skrivit sin lilla
konstsociologiska studie som ett föredrag i en
populär serie, och han betonar att skildringen
varken är uttömmande eller strängt metodisk.
Den är emellertid full av formuleringar av den
precision och poetiska spänst, som Blomberg
alltid lyckas prestera när han skriver om det
här ämnet och som troligen är beroende av att
han inte bara kommer som analytiker utifrån;
den motsättning han pekar på är säkert en
personlig upplevelse, som man spårar i all hans
kulturkritik. Han är jämnårig med de första
svenska naivisterna och upplevde samma
spänning mellan svärmeri och överväldigande verk-
lighet som de, men på ett helt annat sätt
medvetet. Intellektuellt och moraliskt drevs han att
engagera sig i en långtgående
socialiseringspolitik, men där bakom försökte ett borgerligt
hjärteland motsträvigt bevara sig intakt, och
att hans spontana affekter är hårt fjättrade
där har blivit mer tydligt med åren.
Sven Alfons
KORTARE ANMÄLNINGAR
Greta von Schoultz: Månen i Ajalons dal.
Bonniers 1948. 7: 50.
Greta von Schoultz har tidigare i åtminstone
en roman visat att hon är förtrogen med
svenskt lantliv. I sin nya roman, "Månen i
Ajalons dal", befäster hon intrycket av levande
och intim förtrogenhet med allmogens liv. Hon
känner tydligen i detalj till arbetet på en
svensk bondgård — och hon har också
förmågan att levandegöra människorna i denna
miljö. I den nya bokens centrum ställer hon
bondsonen Hannes Friden och skildrar med
trovärdighet hans livsöde. Han är en lite tung,
trumpen och tillknäppt natur, som emellertid
har lätt att slå över i ruset och göra dumheter
vid marknadsbesök och under dansbanekvällar.
Ett av dessa marknadsbesök får vittgående
konsekvenser för honom: han gör bekantskap
med en kvinna av den frigida och vanskliga
typen, de gifter sig och får ett barn, men hon
förlöper honom snart. Men Hannes Friden, nu
bonde på ett avlägset beläget och hårdarbetat
hemman, får efter någon tid en ny kvinna vid
sin sida, den skygga och melankoliska Elin,
uppvuxen i ett hem, där modern är läsare. Då Elin
ryckes bort av lungsoten står Hannes på
Blåsåsen fårad och åldrad kvar — men som en
obruten och mogen man, fast besluten att ändå
göra det bästa av sitt liv. Detta är det enkla
handlingsschemat i denna roman. Den är inte
glansfullt skriven, men den bär äkthetens
prägel och är ett sympatiskt vittnesbörd om
inlevelse i tungt och grått svenskt bondelynne.
Johannes Edfelt
Alf Henrikson: Lax, lax, lerbak. Ett
stockholmsspel med kostymbilder av Birger
Lundquist. Bonniers 1948. 8: 50.
"Lax, lax, lerbak" är ett krönikespel om
Stockholms utveckling under 700 år, skrivet
av Alf Henrikson för stadens parkteater, som
uppfört det på de kommunala gräsmattorna
5 BLM 1948 vii
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
