Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
poesi att ge. Man undrar bara hur många
verkligt hängivna läsare han har den dag som
i dag är. En sådan skrift som den
wiesel-grenska borde kunna underlätta ett inträngande
i en av kraft och ursprunglighet präglad
poetisk värld som har så mycket att ge också oss,
sena tiders människor. Johannes Edfelt
Nikolai Berdiaeff: Dostojevski siaren.
Översättning av Gösta Andersson.
Diakonistyrelsens bokförlag 1948. 6: 50.
När den ryske filosofen och skriftställaren
Nikolaj Berdjajev nyligen avled i Paris, gick
därmed en man med ett mycket brokigt
förflutet ur livet. I seklets börj an stod han
marxismen och kommunisterna nära, men så
småningom tog han avstånd från bolsjevismen.
Dock visste han att under sina senare år
framhäva en del positiva drag inom Sovjetryssland.
Berdjajev var i grund och botten
metafysiker, och i väsentliga drag hade hans
livsåskådning formats av hans
Dostojevskij-studier. Denne diktare och förkunnare blev
av en allt överskuggande betydelse för honom,
ja, det gick så långt att han kunde uttala
meningar som denna: "I hela mitt liv har
mänskligheten för mig sönderfallit i
Dostojevskij-människor och sådana, som står
främmande för Dostojevskijs ande." Berdjajevs nu
på svenska utgivna bok om Dostojevskij består
av ett antal föreläsningar, hållna år 1921.
Författaren anger sin utgångspunkt vara den
pneu-matologiska, alltså inte den psykologiska. Hans
syfte är "att klarlägga den andliga sidan hos
Dostojevskij". Det är Dostojevskij som siare
Berdjajev ägnar sin vördnadsfulla
uppmärksamhet. För honom är frihetsbegreppet det
centrala i den ryske diktarens värld; vinna
friheten förmår bara den som accepterar och
övervinner lidandet. Berdjajev har mycken
vältalighet till övers för irrationalismen hos
Dostojevskij, han formulerar en del omdömen
om hans Guds- och revolutionsuppfattning som
förefaller vara acceptabla, och grundtanken
hos Dostojevskij vill han ånge på följande sätt;
"Om odödligheten finnes, kan man acceptera
historiens förlopp, eljest inte." Det finns några
värdefulla iakttagelser i Berdjajevs skrift, men
i sin helhet är den ganska nebulös. Den
tröttsamt patetiska stilen är också ett svårt crux
för läsaren. Johannes Edfelt
FILM
Tåget. Prod.: Kinocentralen. Manus och regi: Gösta
Werner. Foto: Sten Dahlgren. Musik: Sven-Erik
Bäck.
Paisa (Befriande eld). Prod.: Rossellini-Rogers.
Manus: Roberto Rossellini, F. Fellini och S. Amidei.
Foto: Otello Martelli. Regi: Roberto Rosellini.
Fyra steg i det blå (Quattro passi fra le nuvole).
Prod.: Amato-Cines (1942). Manus: P. Tellini,
C. Zavattini och Aldo de Benedetti. Foto: V. Vich.
Regi: Alessandro Blasetti.
Kvinnan på nattexpressen (Route sans issue). Prod.:
Filmsonor. Manus: J.-P. Feydeau och A. Legrand.
Foto: René Gaveau. Regi: Jean Stelli.
Alla mina söner (All my sons). Prod.: Chester
Erskine (för Universal-Internationel). Manus:
Chester Erskine (efter Arthur Miller’s pjäs).
Foto: Russell Metty. Regi: Irving Reis.
Under jorden (Against the vind). Prod.: Michael
Balcon (för Ealing Studios). Manus: T. E. B.
Clark (efter J. Elder Wills). Foto: Lionel Banes.
Regi: Charles Crichton.
Realism är det senaste kravet inom olika länders
film som botemedel mot filmkonstens stagnation. Den
amerikanska "autentiska" skolan, vars senaste alster
är den filmiskt medelmåttiga och rent
propaganda-betonade "Järnridån", är ett försök till förnyelse,
som dock redan hunnit att skapa schablon, ett annat
och vida fruktbarare är den italienska efterkrigsfilmen
med rötterna djupast sett i rysk 20-talsfilm. Men
realism behöver inte bli enbart aktualitet, driven till sin
spets kan den gå över i sin raka motsats. Gösta Werner
har här i Sverige utgående från realism sökt uppnå en
rent orealistisk, "visionär" verkan i sina kortfilmer, av
vilka "Midvinterblot" är den mest betydande och en
milstolpe i svensk film. Hans andra verk på samma
linje, Tåget, som gjordes 1946 och prisbelönts i
Luzern 1947, har nu fått sin premiär som förspel till
"Lilla Märta kommer tillbaka". "Tåget" är en film
om resor och jordbundenhet, visserligen en
beställningssak från SJ. men alltigenom präglad av sin
upphovsman. Att den inte når samma intensitet som
"Midvinterblot" kan kanske tillskrivas motivet, men
det har likafullt blivit en märkesfilm, skapad av
en diktare, en bildfantast och en lyriker, som i Sten
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
