Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i sommar. Som krönikespel är det emellertid
en unik produkt. Sålunda flyger aldrig några
bevingade ord ur munnen på Henriksons
personer (om man undantar att en tysk borgare
i Stockholm nyttjar den gamla grammatiska
sanningen om "Die Heringe der Ostsee").
Snarast kan man kanske säga att det är ett
sedelärande spex, som i den studentikosa
konstartens anda utnyttjar en rad fyndiga sceniska
tricks och anakronismer för att ge
stockholmspubliken en lättsmält snabbkurs i vad som hänt
på de gator den trampar. Dialogen förs på en
knittelliknande vers, som på ett trevligt sätt
blandar svagt tidsfärgade fraser med
hårresande rim, och den lätta sceniska formen gör
övergångarna mellan seklerna högst naturliga.
Det genomgående temat är att alla de ljusa och
mörka figurerna i stadens historia, de tyska
anstiftarna av Käpplingemorden likaväl som
deras svenska offer, Kristians danskar och
Sigismunds polacker, hjälpt till att bygga upp
staden, och de flesta av dem tillhör
stockholmarnas förfäder — åtminstone andligt sett får
man väl tillägga, eftersom ju större delen av
dessa är inflyttade. Som litteratur är kanske
inte det opretentiösa stycket så mycket att
göra väsen av, men man vill gärna fästa
uppmärksamheten på det, därför att Henriksons
lekfulla men säkra handlag så förmånligt
avtecknar sig mot bakgrunden av de merendels
mindre fängslande historiska spel som numera
brukar uppföras på varje ort där man har
tillgång till en ruin el. dyl. Lundquists teckningar
gör naturligtvis inte volymen ledsammare.
Åke Runnquist
Jordan Jovkov: Gården vid gränsen.
Översättning av Carl Lokrantz. Ljus
1948. 10:—.
"Gården vid gränsen" är en bulgarisk
bonderoman. Författaren, Jordan Jovkov, född 1884,
ansluter sig till den regionalistiska linjen i sitt
hemlands litteratur, men han är samtidigt en
man med öppen blick för de politiska
vågrörelserna och de sociala perspektiven. Hans
roman, vars handling utspelas 1923, då den
ryska revolutionens oro också sprider sig till
den bulgariska landsbygden, blandar på ett för
nordiska luktorgan något förbryllande sätt de
fräna och mustiga ångorna av jord och dynga
med budoarens tunga och söta parfymer. Det
är den koketta och lite ombytliga Nonna, dotter
till godsägaren Manolaki, som representerar
det parfymerade inslaget i romanen. Hennes
kärlekshistoria är inte skildrad med önskvärd
fördjupning: den har en lätt missromantisk
karaktär. Starkare färger, intressantare prägel
har skildringen av den gamle godsägaren på
gården Issören, hans strider med sin odåga till
son och hans resignation inför den nya tidens
anlopp. De fattiga bönderna har gripits av den
sociala oron och försöker med våld tillskansa
sig jorden av den en gång välbärgade men nu
nära obeståndet hunne Manolaki. I skildringen
av dessa slitningar visar Jovkov prov på
litterär talang, blick för dramatiska motsättningar.
Johannes Edfelt
Per Wieselgren: Georg Stiernhielm. Natur
och Kultur 1948. 3: 50.
Mer än ett värdefullt arbete om Georg
Stiernhielm har sett dagen under senare tid.
Framför allt kan man hänvisa till Axel
Fribergs doktorsavhandling "Den svenske
Hercules". Den som vill ha en mer populärt
sammanfattande skildring av den svenska
stormaktstidens mest representative skald finner
en sådan i docenten Per Wieselgrens lilla
monografi. Wieselgren har tidigare
dokumenterat sig som eminent kunnig på detta
område; framför allt torde han besitta
sakkunskap i fråga om Stiernhielms verksamhet i de
baltiska länderna. Det är en målande skildring
han ger av människan och poeten Georg
Stiernhielm; i synnerhet är stoffet rikt på drastiska
poänger när det gäller Stiernhielms liv och
leverne som lantdomare i Dorpat. Per
Wieselgren berättar en historia om hur den myndige
svenske ämbetsmannen lät spöa en bonde och
sätta honom i stocken. Det är ingen
uppbygglig historia — men den är tidstypisk.
Stiernhielms rättsuppfattning anser Wieselgren
"jämförlig med islänningen Egil Skallagrimssons".
Att Stiernhielm — som hans biograf
berättar — vid ett suptumult sårats i högra
handen och sedan sannolikt fick lära sig konsten
att skriva med vänster hand må vara en
pittoresk detalj — men Wieselgren glömmer
inte för sådana kuriositeter det väsentligaste,
nämligen Stiernhielms diktning. Först och
främst uppehåller han sig naturligtvis vid
"Hercules", detta översvämmande vitala, än
i dag i alla partier friska och levande diktverk.
Han redogör för dess bakgrund och
tillkomsthistoria, liksom han ägnar en kortfattad
utredning av Stiernhielms baletter, vars tjusande
lyriska inslag han med all rätt accentuerar.
"Den svenska skaldekonstens fader" är inte
bara en portalfigur att betrakta på skyggt
avstånd. Också vår egen tid har han guldren
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
