Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KOMMENTARER
som går från Stephen Crane och Frank Norris
över Jack London, Caldwell, Faulkner, Farrell,
Halper och inom dramat O’Neill, för vilken
livet är en freudiansk mardröm. I motsats till
denna tradition manar tidningen fram som
mäktiga gestalter på firmamentet Hawthorne,
Dean Howells, Willa Cather, Henry James och
Edith Wharton, vilka kunde skriva om alla
slags människor och miljöer och erkände den
viljebetonade konstnärskarriären, den
praktiska arbetsinsatsen, samvetskonflikten och
dagdrömmen som med nöden och olyckan
likaberättigade litterära motiv. Tidningen slutar
med att efterlysa den författare som har modet
att bryta slumkonventionen och visa Amerika
i en mindre ensidig belysning.
Jag har refererat denna ledare så pass
utförligt därför att den är så utomordentligt
representativ som generaliserande utbrott på
ett visst isolerat incitament. Att
slumskildringar, patologiska dissektioner och
avslöjanden av det undermänskliga i olika, socialt
eller psykologiskt betingade former varit ett
frappant inslag i modern litteratur i Amerika
såväl som annorstädes är ju ett faktum, men
om man ställer sig avvisande till hela genren
frånkänner man litteraturen dess rätt att spegla
det nakna livet och den nakna döden och
hänvisar den till att bli tjänare åt en mer eller
mindre officiell idealbildning. Om det bör vara
ledmotivet i all mänsklig strävan att göra livet
lyckligare och uthärdligare inte bara för det
egna jaget utan även för medmänniskorna,
så är det lika viktigt att besinna premisserna
titan att väja för det skrämmande, bisarra
och absurda som att ge anvisningar på
utvägar ur eländet eller exempel på kamp som
lett till seger. Att den modernaste litteraturen
i sådan utsträckning valt det förra alternativet
beror givetvis också på att det är här som det
verkliga pioniärarbetet återstått att utföra. Har
resultatet av strövtågen i detta litteraturens no
mans land i många fall präglats av absolut
negativism, så kan ju därför inte författaren
a priori beskyllas för sabotage mot
mänskligheten, såvida han uppenbart varit i god tro
och inte som epigon fiskat i grumligt vatten.
Även negativismen och känslan av alltings
meningslöshet ingår i den mänskliga
erfarenheten och har därför sin plats i litteraturen,
såframt denna skall vara en förmedlare av all
slags erfarenhet. Jag tror att risken för att
någon skall bli förförd till livsleda eller ett
principlöst levnadssätt genom dylik läsning är
försvinnande liten och i varje fall betydligt
mindre än risken att genom läsning av
escapis-tisk och förljuget idealiserande lektyr bli
otillräckligt rustad att möta livets realiteter.
Li/e-ledaren bör nog alltså inte tillmätas så
stor betydelse annat än som underblåsare av
en redan befintlig vulgäropinion. Vida
intressantare är det att ta del av en artikel som den
numera i Amerika bosatte engelske skalden
W. H. Auden skrivit i julinumret av Harpers
Magazine. Den heter "Henry James and the
Artist in America" och innebär även den en
vidräkning med modern amerikansk litteratur
från liknande utgångspunkter som Lijes. Auden
börjar med att påpeka att den amerikanska
mellankrigslitteraturen ofta från europeiskt håll
betecknats som den enda signifikativa. När han
själv kom från Europa till Amerika blev hans
första och bestående intryck hur genomgående
pessimistisk och nedstämmande denna litteratur
är. Det har för honom varit en ständig källa
till förvåning att den nation som gäller för att
vara världens mest optimistiska, mest driftiga
och fria måste se sig själv genom författarnas
ögon som ett samhälle av hjälplösa offer,
skumma figurer och rotlösa människor. Det är
inte så mycket det starka brottsinslaget i
amerikansk litteratur som frapperar Auden som
förnekandet av den fria viljan och det
moraliska ansvaret. Detta är en ny företeelse, ty
i den klassiska amerikanska litteraturen var det
annorlunda. Men nu möter man i roman efter
roman "hjältar" som monotont ger efter för
alla frestelser, eller som passivt och utan eget
åtgörande har framgång eller vilkas enda dygd
består i det stoiska uthärdandet av lidande och
katastrofer.
Med en något jesuitisk bevisföring gör
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
