Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tito Colliander: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPVAKNANDE
Sedan satt han tyst, på misshumör, med uret
alltjämt blottat på stelböjd arm, medan
väderleksrapporten lästes upp i högtalarn: växlande,
molnighet, ställvis snöfall, temperaturen
oförändrad ...
3
Hans retlighet blev alltmera ohöljd, den
stack fram förbi de spända käkmusklerna,
igenom de tvärhuggna orden. Han fick snuva.
— Här har man gått in för att bli frisk, och
så kan man inte ens gå ut!
Hon skrattade till, överraskad av det
lös-släppta i tonen och av den ogenomtänkta
formuleringen: gått in — gå ut.
Buttert, med ryggen vänd mot henne, sade
han:
— Det är ingenting att skratta åt. När man
varit utan tobak i snart två veckor så ... Ja,
i det närmaste två veckor! Och nog vet du att
jag inte tycker om pjosk.
— Å ja, det ska Gud veta.
En vanestelnad bitterhet låg i hennes röst;
hon suckade. Och lade märke till att det var
första gången som han beklagade sig över
tobaksnöden; samtidigt föreföll det henne vara
den första gången som hon överhuvudtaget
hörde honom beklaga sig. Aldrig ynka sig:
med jämmer botar man inte ...
Hon väntade på mera — hoppades på
mera . .. Men han stod tyst. Han kröp tillbaka
bakom sina käkmuskler och välavvägda ord:
han var ingen vekling. Man har stolthet, man
är karl. Han nös behärskat, snöt sig så ljudlöst
som möjligt; blicken var grumlig men
försökte verka fast.
Läsning roade honom inte längre, radion
tröttade honom. Hon hörde honom gå av och
an i sitt rum bakom den stängda dörren.
Låt honom gå, tänkte hon. Låt honom gå ...
Hans steg var avmätta, jämna, precisa.
Sakta strök hon med de känsligaste
fingertopparna över sidenet i sin morgonrock; hon
låg och smekte det i samma rytm som ljudet
av hans steg. Så försjönk hon med halvslutna
ögon och tungan vilande mot överläppen och
gommen i ett slags tillstånd av verklighetsflykt
och hemlig njutning: en vana som hon hade
alltifrån sin ömhetsträngtande barndom.
4
Långt borta och svagt, bara vid lugnt väder,
hördes kvällsbussen när tredje växeln slogs på
uppe i backkrönet, motorn dunkade, spann, så
lämnades tystnaden kvar förtätad. Den omgav
henne på alla håll: i de unga tallarna och
björkarna som stack fram ur snön närmast huset
högt uppe på åsen, i furornas stela pelarrader
under orörliga, mörka kronor; över insjöisen
där nere bredde den ut sig skymningsgrå och
kall; den låg förlamande utan början eller slut
över skogshöjdernas blånande böljelinje.
Hon stod i halvknäppt päls på trappan,
ryckte i handskarna: hon medgav för sig själv
att hon ännu inte vant sig vid denna ofattbara
tystnad, att hon trycktes ner av den; hon hade
tråkigt. Gärna hade hon haft telefon, gärna
någon att prata med: en av sina kvinnliga
bekanta från umgängeskretsen, en av dem som
hon brukade kalla sina vänner. Hon saknade
dem. Hon saknade butiksrondsspänningen,
bjudningarna; hon kunde inte se
bioannonserna, artiklarna om teater, konst utan en
besvärlig känsla av att vara utestängd och av att
gå miste om någonting mycket viktigt och
utvecklande.
Hon gick in, växlade några ord med den
trumpna, blackögda hjälpkvinnan, som kom
varje eftermiddag på skidor från byn. Sedan
bar hon in kvällsteet till sin man.
Hans snuva hade förvärrats, han hade fått
feber och lagt sig till sängs. Han låg där
till-knäppt, inkapslad; på en fråga hur han hade
det skulle han svara med precision: tack, du
ser, roligt är det inte: trettiosju och nio. Och
skulle hon fråga: önskar du någonting? skulle
han svara: tack, det är vänligt av dig, men
jag har allt vad jag behöver.
Hon kände svaren, därför lät hon bli att
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
