Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tito Colliander: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TITO COLLIANDER
fråga. Hon bara ställde tebordet bekvämt
bredvid hans säng, hällde i.
— Har du läst tidningarna? Får jag ta
dem?
— Ja, var så god, min vän.
Så lämnade hon rummet, stängde dörren
mellan sin egen ensamhet och hans.
5
Febern vek snart, men en svaghetskänsla
kvardröjde länge. Den ökade ledsnaden och
vantrivseln; med stor otålighet väntade han
varje eftermiddag på posten, tidningarna. Han
låg på sin säng och läste dem onödigt
omsorgsfullt, också annonserna: till salu, önskas
hyra, diverse. Han bredde ut dem, tänjde på
dem: ett skydd mot det lurande tomma.
Så påminde han sig sin sons
frimärkssamling, som låg i ett bankfack sedan kanske tio
år tillbaka. Han lät den skickas till sig och
började syssla med frimärkena; det gav en
viss lindring.
Men när han såg upp från tandmätaren,
klisterlapparna och Michelkatalogen, hörde
han åter tystnadens entoniga ringning: en
långvarig flykt var omöjlig.
Varje vecka, regelbundet, fick han en
rapport från kontorschefen: den visade att allt
gick sin invanda gång där borta. Till en början
emottog han rapporten med intresse, den gav
många timmars sysselsättning åt hans tankar.
Men småningom ersattes intresset av
likgiltighet och sedan obehag. Allt gick sin gång —
sin gång — också utan honom. Hans
medverkan behövdes inte alls! Det var ingalunda
så nödvändigt att han satt där på vridstolen
framför det stora skrivbordet med alla dess
papper, gav order, dikterade brev, beställde
fjärrsamtal: det gick lika bra utan honom.
En skuggestalt, ett genomskinligt spöke.
Hans oumbärlighet: nu måste jag gå. Jag
måste vara där — de klarar sig inte utan
mig ... Hans inbillade oumbärlighet: en annan
fyllde den. En annan satt på den där vridstolen
och sedan, varje torsdagskväll på hans plats
i bridgelaget. En annan spelade tennis med
Lasse Holmström varje tisdag mellan klockan
16.20 och 17.30. Han behövdes inte alls!
"Direktören är bortrest, men ni kan tala
med herr — tack, det är lika bra."
Upptäckten vred sig inom honom: ett
obekvämt foster; det vållade illamående. Ett
omoget, ofullgånget foster; det tarvade
förklaring: ville ut. Han försökte inte tänka på det,
men varje vecka, regelbundet, påminde ett
kuvert med hans eget firmanamn honom om
dess förekomst. Då slappnade den spända
tugg-muskeln under hans öra för en stund. Hans
blick blev osäker: han själv — ett spöke?
6
Tystnaden bröts av vinterns sista snöstorm.
I tre dygn fylldes tomheten av ett ihållande
tjut, ett dån, ett ylande, ett rytande. Oväsendet
tycktes honom onaturligt, barockt; det
pressade och klämde sönder allt under sin tyngd,
gav inte plats för någonting annat — en
galenskap! Trycket blev småningom olidligt.
Vit yrsnö pressades mot fönsterrutorna, man
såg ingenting. Radion måste ställas på högsta
ljudstyrka för att alls kunna uppfattas.
Bussarna gick inte, postförbindelsen avbröts.
Isoleringen var fullständig, som i en grav, och
den kunde inte brytas.
Han stod mitt på golvet i sitt rum, han
kände skakningen i golvplankorna och i hela
huset. Dånet låg över honom likt trycket av
fallande vattenmassor; det trängde in i
huvudet, malde sönder hjärnsubstansen; utmattad,
tömd på tankar, bara stod han med hängande
armar:
— Det är fantastiskt, fantastiskt! Oerhört!
Man är hjälplös — hjälplös. Fullkomligt
hjälplös ! Man kan ingenting göra ...
Han slog ut med händerna, lät dem sjunka
slappt.
— Bara vänta. Men hur länge?
Hans sömn stördes. Snöstormens tjut trängde
in i den, oroade den, avbröt den alltemellanåt
och kastade honom nervpinad upp ur en fladd-
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
