Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tito Colliander: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPVAKNANDE
rande, upprörd drömvärld. Vindstötarna dånade
mot husknuten strax bakom hans huvudgärd,
snömassorna rasslade mot fönstret. Mörkret
levde. Han vred sig rolöst:
— Man smulas ju till mos. Ingenting blir
kvar...
I slummern uppslukades väggarna mellan
honom och stormen.
7
Så följde några soliga dagar med bjärt ljus
över snön, som låg i hårt packade, linjerena
kammar; ljuset slog hårt i ögonen. Tystnaden
efter stormen var gripbar.
Han kunde röra sig ute igen.
Och sedan kom den milda mulenheten,
försjunken i sig själv, mättad av trevande bidan.
Han satt pälsklädd på den lilla verandan och
betraktade skogshöjdernas vågiga linjer över
den vita isytan; utsikten var vid.
Ingenting skedde. Bara långt borta kunde en
mörk punkt röra sig på isen; den flyttade
sig långsamt framåt från en utskjutande udde
i riktning mot en annan, och han tog fram
kikaren och ställde in den.
Han visste på förhand vad det var: en häst
med en långsläde. I kikaren såg han otydligt
hästens ben röra sig, han kunde också urskilja
om bara en eller om två mänskliga gestalter
satt på slädlasset. De bildade en svag silhuett
mot det vita, och ofta förvånade han sig över
hur lilleputtsmått alltsammans tedde sig mot
den närmaste strandskogen.
Åket försvann bakom en udde; åter hände
ingenting.
Så flög en kråka med avmätta vingslag mot
den jämngrå himmeln; lättjefullt fångade han
in den i kikarens synfält. När den närmade sig
kunde han se vingpennornas böjning, han såg
kråkan vända på huvudet, det vaksamma ögat
blänkte till. Då hörde han redan ljudet av
vingslagen ; han nästan ryckte till när fågeln
plötsligt hov upp ett varningsskrän och bytte
riktning.
Han sänkte kikarn; han log.
— Du blev rädd för mig, din jäkel.
En annan dag gled oregelbundna solfläckar
över samma landskap, som hade blivit honom
så välkänt nu. De väckte färger till liv,
överraskande konturer som han tidigare inte blivit
varse trädde plötsligt fram och smalt ånyo in
i den blåvioletta heltonen; nere på isen lyste
de solljusa fläckarna och bildade ett rörligt
pantermönster. Så klättrade de uppför
ås-branten, plötsligt fångades hans närmaste
omgivning i en sjö av bländande ljus; han
plirade, slöt ögonen, och för en stund kände
han solvärmen sövande ljuvlig beröra
ansikts-huden.
Hans läppar öppnades, han drog in värmen
djupt; han log.
Våren framskred.
8
Den egentliga snösmältningstiden började.
Uppe på åskrönet smalt snön snabbt, marken
blottades i allt större fläckar: stenar och sand
och mager mossa, brunbränd ljung och
förtorkat mjölonris. Han tog sin käpp och
vandrade i sakta mak på området kring villan; han
stannade och stötte sönder en skör isskorpa
över en fördjupning i sanden; fraset ljöd långt.
Eller han böjde sig ned och tog ett
fjolårs-mjölon mellan fingrarna: det lyste korallrött
och var alldeles mört, det krossades och visade
sitt gulvita kött mellan mogna små frökorn —
han lade märke till allt; han hade gott om tid.
Flyttfåglarna begynte komma: ett
händelserikt skede. Då kunde han stå länge med kikarn
i handen och lyssna till de olika fågellätena:
det förargade honom bara att han inte kände
igen något annat än bofinkens kännspaka drill.
Han skrev till en bokhandel och beställde en
fågelbok med färglagda bilder — man måste
ju syssla med något, sa han liksom
urskuldande till sin hustru.
Och han tillade mad en viss otålighet, som
för att strax bemöta en gensägelse:
— Jaja, det kan vara intressant! Att iaktta
livet omkring sig. Man måste ...
Men hon motsade honom inte.
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
