Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Folke Isaksson: Morgen früh. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKE ISAKSSON
råde ned dem i sandbottnen. Sen tog hon på
sej skon igen och sa:
— Du, stenarna här är alldeles som mynt.
Det blev en brant stigning en bit. Hon ville
gå före och han lät henne gå. Skogsvägen hade
smalnat och blivit en stig, ett brunt band som
slingrade sej in i grönskan. De hade lämnat
storskogen bakom sej, det var glesare, buskar,
ormbunkskärvar, lysande örter och tunt gräs
kom emot dem mer och mer, röda och gröna
och gula och blåa och vita sprängskärvor sköt
in i deras ögon; ögonen blev överfulla och
alldeles trasiga. Och hade det varit dag och sol
i luften hade de fått dra ner
ögonlocksgardinerna för att sen se de skarpa konturerna bli
suddiga, de skarpa färgerna flyta samman till
en ström av violett.
Ja, hon gick före, och han var glad över det.
Ingen konstighet var det att hitta, stigen sprang
uppåt långsamt och i snirklade serpentiner;
det var bara att gå rätt fram och gå långsamt
och gå tyst för att kunna se allt det som fanns
att se och för att inte bli andfådd och svettig
och för att inte väcka det som sov.
Mesen slog mot hans rygg, han hade kommit
in i skogslunken från i förfjol, och några
ögonblick var han borta från skogen och
blommorna och bäckvattnet, han svävade, tyckte
han, som en fågel över jorden, gjorde långa
vackra snitt i himlens genomskinliga blåhet
med sina vassa vingspetsar, han seglade stilla
och med överlägsen elegans från horisont till
horisont som en diskus kastad av en mästare,
han sjönk som en stjärna genom rymden och
ner i ett hav som öppnade sej för honom och
åter slöt sej och spelade sina eviga koraler. In
i hans medvetande trängde några toner,
darrande svagt, långt bortifrån men därefter
starkare och klarare och närmare och nära och
strax framför — där hon gick.
Och när hon hade visslat ett tag sjöng hon
samma sång:
— In my solitude, bara dom orden och
nynnande, gnolade sen.
Då växte det upp en ört inom honom med
ens, dess gröna stjälk sköt upp ur jorden, blad
bredde ut sej som givmilda handflator, plantan
blev högre och rakare, en grönbrun knopp med
violetta skuggor bulnade fram ur ett bladveck,
svällde som en ballong, och med ett utrop
av lättnad sprang blomman fram, och dagg
blänkte som tårar i dess kalk, den blev större
och vackrare tills den lyste som en klarröd sol
inom honom. Varma ömhetskällor sköt upp
i hans inre och blanka dammar fylldes, där
han kunde spegla hennes skönhet och fästa den
för evigt. Blodet strömmade hetsigt och
forsande, det var idel vattenfall i hans ådror,
dånet täppte till hans öron, ögonen slöts, han
kunde inte tänka, han visste inte var han
befann sej och inte vem han var.
När han sen kom till någorlunda besinning
bröt han en frisk, halvsluten ros från ett
vild-nyponsnår alldeles vid stigen, och innan hon
hann säja något eller ens vända sej om satt
rosen i hennes hår. Då vände hon på huvudet
och log mot honom. Det hade hunnit bli ännu
litet mera skumt, och det var nästan så mörkt
det kunde bli vid den årstiden, och det skulle
snart bli dag.
Vägen hade aldrig någonsin varit så lång
att gå, tyckte han, men han ville att den skulle
vara lång och aldrig upphöra. Han vände sej
om gång efter annan, stannade ett tag och lät
landskapet där under breda ut sej, skönare ju
högre han kom. Och när han vände sej om för
att se vände hon sej också om, utan att han
sagt ett ord och i samma ögonblick; det var
väl ett tecken så gott som något att de hörde
ihop, menade han, att de var förutbestämda
att flyta samman i en fåra.
Han kom att tänka på att de hade gått länge
och att hon kanske var trött — han kände sej
trött för att hon kanske var det, fast hon inte
såg ut att vara det; hon gick före honom som
förut och lika spänstigt som förut. Han tyckte
att de skulle vila sej ett tag, och han sa att
han hade nånting att visa henne. Han hade
faktiskt inte kommit ihåg det på länge, fast det
var en intressant sak.
De gick av vägen genom snåren och ut till
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
