Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Folke Isaksson: Morgen früh. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGEN FRüH
vänster mot rövargrottan, och det var inte lång
väg, sa han.
Det var först ett stort stenkummel, som dolde
en plundrad järnåldersgrav, och sen
Rövar-Antons grotta. Folket nere i byn hade sagt att
den som kallades så hade bott uppe på berget
i grottan nån gång för länge sen. Han hade
terroriserat den omkringliggande trakten, rövat
boskap och plundrat postdiligenser, gjort
inbrott i gårdskällare och brutit upp
finrumsskänkar och dyrbarhetskistor. Hans ande bodde
kvar där inne, sa han åt henne.
Sen gick de in.
Det var först något som liknade en gånggrift
med bastanta stenblock till tak. De kunde gå
nästan raka, och nu gick han före. Ljuset flöt
in från ingången i en bred ström. Sen blev det
mörkare, han gick långsammare och trevade
sej fram. Så gick han krokig, och de fuktiga
takstenarna liksom tryckte på hans huvud, och
han var rädd att allt skulle rasa och han skulle
få det över sej och begravas i mörkret.
Då sänkte sej taket på en gång över honom
med förkrossande tyngd, han fick böja sej
ännu mer, han nästan kröp, och plötsligt var
det sen högt i tak och stort utrymme och han
var inne i grottan. Den var rymlig och större
än han mindes. Luften var kylig och mörkret
var ogenomträngligt. Då hörde han hur hon
kom in och var tätt intill honom. Han kände
hennes värme och doften av hennes andedräkt
i sin nacke, och han vände sej hastigt om och
slog ut med armarna, och han kände först
mörkret och sen var hon där, och innan han
hann tänka var hon tätt intill honom och upp
emot honom, och hon var mjuk och het och
en otrolig sensation, men när han tog hennes
ansikte intill sitt och kysste henne genom
mörkret så att det flammade för hans ögon
kved hon till som ett sjukt barn och sa:
— Nej, nej.
Och hon värjde sej inte, men hon var full
av ångest i varje fiber, och han släppte henne
och sa:
— Men Vanja, Vanja, inte vill jag göra dej
illa, och grottans svarta väggar gav eko "illa,
illa" och de kröp ut och det var ljusare ute än
man trodde att det kunde vara, fast det
fortfarande var skumt, och hon såg skrämd ut och
han såg bort och de gick tillbaka till vägen
och fortsatte uppför berget under tystnad.
Det var en stor och tung tystnad, outhärdlig
att bära. Han gick före, och han kände en
feberaktig längtan att vända sej om gång på
gång för att se om hon var med, men samtidigt
var han rädd att hon skulle försvinna om han
vred på huvudet, och han vågade inte utan gick
rakt fram, och han hade aldrig tänkt att det
skulle bli så svårt. Då kom de fram till branten,
som sköt upp som en lodrät vägg ända in bland
molnen. Det blev besvärligare att gå, stigen
blev smalare och stenigare och halare, den var
som ett rep som hängde nedför bergsstupet.
Han gick före som förut, men han gick sakta
och hon var ständigt i hälarna. Tystnaden
kändes inte längre så tryckande; det var för
ansträngande för att man skulle vilja tala. Han
vågade vända sej om och se på henne, och på
de brantaste ställena räckte han henne handen
och drog henne upp. Det var aldrig så brant
att det fanns någon risk att de skulle falla, men
det var en lång och besvärlig väg och nästan
tvärbrant. Till slut var de uppe på krönet och
stannade för att pusta. Det var en underbar
syn som flöt in i deras ögon; under dem låg
skog och vatten och ängar och byar, och långt
borta reste sej de höga bergens vassa ryggar,
molnkringvärvda och avlägsna. Det var
fortfarande dunkelt, och allt var som en dröm.
— Jag brukar kalla den här backen för
Flåsbacken, sa han. Och när han såg att hon
skrattade, la han försiktigt armen om hennes
hals, och då log hon och de stod intill varandra
och såg ner mot världen.
— Du älskar berg? sa hon och visste ju det.
— Vanja, sa han sen bara, och därefter gick
de vidare, och det var inte långt kvar.
Det var bara en bit, och de visste att de
skulle hinna dit upp innan solen tändes och
dagen vecklade ut sej framför dem. De gick
vidare, och de var snart framme, och de gick
ut och satte sej där det var vackrast och det
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
