Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Folke Isaksson: Morgen früh. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKE ISAKSSON
var ett stort stup, och under var skogen som
en frisk gräsmatta. Berget gick i dagen där
uppe, hällarna var gråa och mossbelupna och
i skrevorna växte det röda blommor som de
inte visste namnet på. Han gav henne kappan,
som han burit hela vägen, hon tog den, slängde
den på stenarna och la sej ned på den,
blundande. Han plockade fram det som fanns i
mesen och de drack varmt ur termosarna och
åt smörgåsar. Sen väntade de.
De satt inte länge så sa hon: — Titta! och
när han tittade såg han hur bergen vid
horisonten började lysa i guld. Sen rann guldet
nedför bergen och ner i dalen som en
lavaström; det var ett fascinerande skådespel med
ständiga scenväxlingar. Guldet flöt ut över
slätten —- det var märkvärdigt att se, det var som
om någon hade slagit ut en burk med
lättflytande målarfärg och färgen rann ut åt alla håll
och täckte vidsträckta ytor. Snart var hela dalen
översvämmad, skogarna och ängarna blänkte
och de röda husen, insprängda i grönskan,
gnistrade som rubiner, och så rann guldet ner
i älven, och som en guldorm rann den genom
det vaknande landskapet och man hade kunnat
tro att det var tiotusen laxar som spratt av
glädje och hoppade över ytan och visade sina
ryggar av guld. Så steg ljuset i land på andra
sidan älven, och nu vällde det fram som en
oemotståndlig armé, det översvämmade den
hitre älvstranden och slättlandet fram till
berget; det gled lätt uppför den första
stigningen, sen tvekade det lite, det tog sats och
kom igen, och som en stenget klättrade det
uppför branten, och så var det med ens
alldeles ljust omkring dem, och de slog ut med
händerna och solen sken på dem, mild och
morronvänlig.
Nu vaknade allt omkring dem, blommorna
öppnade sina halvstängda kalkar, träden rätade
på sina ryggar, det började prassla och susa
i skogen och luften var full av insektssurr
och vingslag, och inne i dem vaknade
känslorna, de steg i svallvåg på svallvåg, de växte
till rus och svindel. Då seglade morronens
fågel in över deras huvud; det var en hök,
den flög nära solen och syntes som en prick.
Sen sänkte den sej i spiraler, långsamt och
med liksom på förhand uträknade rörelser,
den flöt fram i den soldränkta luften med
vingarna utbredda. Fjäderdräkten var brun
och gul och solen stänkte guld över den, och
det var en klar och genomskinlig och förtätad
morron som man inte tror kan existera. Då
tänkte de underliga tankar som man kan tänka
vid såna tillfällen.
O att få sjunka genom detta skimrande
glashav ned till bägarens botten, tänkte han.
Tänk att få kasta sej ut här, drömde hon,
tänk att få simma i det blå och långsamt dala
och se solen och himlen och bergens gula
kammar och skogens gröna matta som kommer
glidande mot en och alla färger som rörs
samman till ett violett sken, och tänk att höra tusen
ljud i sina öron och känna allt som man kan
känna och sedan inte känna mer, jo känna
befrielsen av att inte känna något; och när
hon löstes ur drömmens grepp lyfte hon på
huvudet, kastade håret tillbaka så att det rann
ned över axlarna som en mörk ström, såg ut
över verkligheten och den nya dagen och sjöng:
— Morgen früh, sjöng och nynnade och
sjöng.
Det var sekunder just då som drogs ut till
tidlösheter och evigheter, medan hon sjöng
och efteråt, när hon låg på rygg och kisade
mot solen, som var alltings medelpunkt fast
inte för honom.
Hon hade med ens blivit tillvarons centrum
för honom. Han hade tagit henne med mest på
lek, men nu när han såg på henne var han
allvarlig, och han kände att hon betydde mer än
nånting annat för honom. Och då kom hettan
över honom; den kom svepande mot honom
och den virade in honom i en mantel av eld.
Han la sej ned intill henne och lät handen
sjunka in i hennes hår; det var en ankarplats
för hans trötta fingrar. Han var över henne
som en storm, så kändes det för honom och
också för henne. Men i själva verket var han
försiktig och for med mjuka och nästan
ängsliga fingrar över henne, men ingenting av det
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
