Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Sven Stolpe: Fransk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sven stolpe
FRANSK KRITIK
Victor Giraud, professor i Montpellier, är
känd genom gedigna verk om bl. a. Taine och
Lamennais. I sin bok "La critique litteraire"
skisserar han en ny litteraturkritisk
forskningsmetod; han ger både teorin och några
första exemplifikationer. För den svenska
litteraturforskningen, som det sista decenniet
befunnit sig i en svår nedgång — Victor
Svanbergs metodiskt och sakligt epokgörande
lit-teratur-sociala studier är det mest glädjande
undantaget — bör denna franska ansats kunna
bli av en viss betydelse.
Giraud ger inledningsvis en snabb
karakteristik av fem ledande franska kritiker eller
kritikerskolor: Sainte-Beuve, Taine, Brunetière,
Faguet och Lanson. Han står Sainte-Beuve
närmast men erkänner, att det hos denne finns
oroande drag: det biografiska studiet kan
sjunka ned i subtiliteter och bagateller, stilen
kan bli dunkel och snärj ig, utan precision.
Bakom många av Sainte-Beuves porträtt finns
ett slags tvekan, som bottnar i kritikerns egen
oförmåga att ta ställning. Hos Taine försvinner
i viss grad den individuella monaden, som är
den enda viktiga: Varför blev Pierre men icke
Thomas Corneille en stor diktare, trots att
de var underkastade ungefär samma
determinism ?1 Brunetière kommer med ett nytt
uppslag, genrernas utvecklingslinjer, men tvingas
Victor Giraud: La critique litteraire. Aubier. 1945.
Charles Du Bos: Commentaires. Deselée de Brouwer.
1946.
— Grandeur et misère de Benjamin Constant. Corrèa.
1946.
Paul Hazard: La pensée européenne au, XVIII
siècle. 1—2. Boivin. 1946.
1 Giraud kunde här med fördel ha anfört Faguets
kvicka iakttagelse: "La méthode de Monsieur Taine
explique tous les bourgeois frangais nés à Rouen en
1606 excepté Pierre Corneille."
av sin metod att förbigå författare som madame
de Sévigné och Saint-Simon — helt enkelt
därför att de inte har utövat något inflytande!
Faguet brister i grundlighet och förfaller till
mångordighet och slarv. Lanson är helt enkelt
icke tillräckligt begåvad.
Det är Gud, som talar bäst om Gud, menade
Pascal. Endast diktaren förstår rätt en diktare,
menar Giraud. Han ansluter sig till
Sainte-Beuve, främst därför att denne själv var något
av en diktare. Men han vill komma ett stycke
längre. Racine vet vi förbluffande litat om, vi
saknar det avgörande biografiska materialet.
I viss grad står vi här — och detta är Girauds
viktigaste iakttagelse — i samma situation som
diktaren själv: kritikern står inför diktaren
ungefär som diktaren inför sina diktade
personer. Det behövs från kritikerns och diktarens
sida något av samma inlevelseförmåga. En
viktig fråga blir därför för kritikern: vilken
metod använder diktaren själv för att rätt se
och klart framställa sina gestalter? Giraud
kommer till det resultatet, att diktaren i regel
skildrar sin gestalt i ett stadium av kris, alltså
i ett tillstånd av yttre eller inre press, då alla
själens krafter mobiliseras, då lidelserna bryter
fram, då dolda eller undanträngda krafter
aktualiseras, då döljande eller vanställande
yttre skal kastas och själen visar sig naken:
Det är detta unika och snabbt flyende ögonblick
i själens liv, som han (diktaren) har valt för att
skildra de fantasigestalter, gom han vill sätta i rörelse.
Frågan blir nu för kritikern, om han inte
skulle göra klokt i att försöka gå samma väg,
när det gäller att infånga diktaren själv.
Det är när människan slutar upp med att vaka över
sig själv, att kanske ljuga för sig själv, då hon i varje
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
