Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Sven Stolpe: Fransk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
fall kastar allt, som är konstlat, utifrån pålagt henne
från samhällets eller kulturens sida, det är när hon
rör och avslöjar sin sanna natur, det är med andra ord
i ett tillstånd av kris, som det gäller att gripa henne,
studera henne, definiera eller måla henne.
Mot denna metod kan genast invändas, dels
att vi i många fall saknar allt material för en
sådan undersökning, dels att det också
förefaller finnas betydande konstnärer, som aldrig
upplevat sådana revolterande kriser. Å andra
sidan — vem vet? Måste inte hos t. ex. en
skenbart så oberörd man som Bossuet striden om
kvietismen ha betytt också en personlig
omvälvning?
Bland dessa kriser, som den franske
litteraturhistorikern vill lägga under luppen, är
de viktigaste nästan alltid de, där individen
antingen kämpar sig fram till eller förkastar
en personlig tro. De religiösa kriserna tillåter
den djupaste inblicken i geniernas hemligheter.
I sitt verks andra avsnitt behandlar Giraud
nu från dessa utgångspunkter en rad gestalter
i fransk litteraturhistoria. Han börjar med den
järnhårde Calvin och försöker utreda, hur hos
detta viljegeni övertygelsen om att vara Pauli
främste lärjunge kunde slå rot. Han visar,
hur Calvins övertygelse om människonaturens
ohyggliga fördärv måste härstamma från en
personlig upplevelse, förmodligen ett nederlag.
Även hos Montaigne hittar han den religiösa
nyckeln. Hans "Apologie de Raymond Sebond"
visar, hur tvivlen satte in och helt förödde hans
tillit till förnuftet; denna kris fick för övrigt,
såvitt vi kan se, aldrig någon plågsam
karaktär: han växte långsamt in i den förvissningen,
att förnuftet aldrig förmår bevisa religionens
sanning. Väl hunnen så långt, slår Montaigne
om och accepterar i stället den vanliga
hederliga människans enkla och oreflekterade tro.
Denna kris 1576 bestämmer hans eget andliga
öde och för honom till det stadium, då han
med leende skepsis rekommenderar människan
att ägna sig åt vällusten — den för icke vilse.
Man kan ha olika meningar om huruvida
detta verkligen är djupsinne, men att samman-
hanget är det, som Giraud påpekar, förefaller
troligt.
Intressantare är den nya belysning, i vilken
Giraud förmår ställa Corneille. Lanson
försäkrade, att Corneille aldrig upplevat någon
kärlek; djupare såg inte heller Brunetière.
Fonte-nelle visste att berätta något annat: "Son
temperament le portait assez à l’amour..." I själva
verket upplevde han tre kärleksromaner, och
Lemaitre såg rätt, när han fastslog: "Il a été
amoureux toute sa vie." Corneille anger för
övrigt själv alldeles tydligt i "Excuse à Ariste",
att det var kärleken, som gjorde honom till
diktare: det var hans första stora erotiska
nederlag (gentemot Catherine Hue), som drev
honom att skriva "Cid". Mitt under
"Cid"-striden skriver han:
J’ai brulé trop longtemps d’une amour assez grande,
et que jusq’au tombe je dois bien estimer,
puisque ce fut par là que j’appris à rimer.
Mon bonheur commenga quand mon åme fut prise:
je gagnai de la gloire en perdant ma franchise;
charmé de deux beaux yeux, mon vers charma la cour:
et ce que j’ai de nom, je le dois à l’amour___
Corneilles dyrkan av den storslagna
offerviljan, hans förhärligande av de människor,
som förmår underordna passionen under viljan
och plikten, allt detta, som hjälpte ett geni som
Kristina att bryta med sin lidelse för De la
Gardie och Ebba Sparre, härstammar i sista
hand från — hans nederlag. Genom att strängt
genomföra denna synpunkt får Giraud ett
förbluffande liv i Corneilles stela mask.
I fallet Pascal är saken uppenbar och
behöver ingen utförligare kommentar: det allt
avgörande är krisögonblicket 1654. Hos Racine
infaller krisen vid trettioåtta års ålder 1677,
då han återvänder till Port-Royal: han kan rätt
förstås endast utifrån denna kris, som når ned
till hans personlighets kärna. Fortfarande har
det emellertid knappast lyckats den franska
kritiken att tolka hans verk utifrån hans rent
personliga öde. Renans kris visar sig vara av
en icke väntad art: i själva verket gled han ur
sin tro, långt innan han bröt med kyrkan.
Giraud tränger i ett briljant kapitel långt ned
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
