Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Carl Fehrman: Undergångsstämningar och fredsdrömmar. En studie i svensk 30- och 40-talslyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL FEHRMAN
för diktarna: bilden från dess sjätte kapitel
av de fyra ryttarna, som rider fram som den
yttersta tidens förebud. Den sista av dessa
ryttare, han på den blekgula hästen, är Döden
själv; hans tre kamrater har under tidernas
lopp tolkats olika — ibland som
personifikationer av krig, hunger och pest. Särskilt känd
har scenen blivit genom en rad bildkonstverk
alltifrån Dürers "Die vier Ritter".
Uppenbarelsebokens fyra ryttare skymtar på
många håll i tidens lyrik. Dödens ryttare möter
redan 1934 i en dikt med den betecknande
titeln "Apokalyps"; den har till författare Nils
Svanberg:
Att bereda en värld av bättre art
må dödens ryttare sändas.
Upprepade gånger möter
Uppenbarelsebokens ryttare i Johannes Edfelts lyrik. En
av dikterna i samlingen "I denna natt" börjar:
Fyra ryttare ha överfarit
detta land. Av sporrarna flöt blod.
I en annan dikt av samme poet inleds en strof
med följande suggestiva rader:
Är det en dröm då jag hör över kolnade bränder
hovslag och rop från de fyra ryttarnas färd?
Raderna står i den kantat, som Edfelt givit
namnet "Järnålder". Titeln är
associationsrik: den anspelar på Hesiodos’ och antikens
myt om de fyra världsåldrarna, enligt vilken
järnåldern är den sista och sämsta. Liksom
för tidigare epokers diktare har tydligen också
hos Edfelt järnåldersmyt och biblisk apokalyps
smält samman.
I Pär Lagerkvists "Sång och strid", som
kom ut under krigets andra år, har ett av
avsnitten överskriften "Apokalyptisk tid". Också
"Bödelns" författare har alltså sett
samtidshistorien i Uppenbarelsebokens eldsken:
Ryttaren på blekgul skimmel,
följd av den på röd,
rider under rämnad himmel.
Bägges namn är död.
Ännu hos Karl Vennberg, i "Halmfacklaa,
skymtar en av apokalypsens ryttare på scenen.
Efter en skildring av en europeisk ruinstad
med det silverblanka bombplanet spinnande
i luften heter det:
O ryttare på askgrå häst, säg är
fördärv och outrotlig ondska då
den enda egendom som mänskligheten
fört med som arv från havet eller gud?
Det mest pregnanta uttrycket för
tidspessimismen och undergångsstämningarna i svensk
30-talsdikt är ju Bertil Malmbergs "Dikter vid
gränsen" (1935). Temat är det spenglerska:
västerlandets undergång. Rent bokstavligt har
denna förkunnelse intet med
Uppenbarelsebokens profetior om den kosmiska katastrofen
att skaffa. Men själva stämningsläget i
diktsamlingen tangerar någon gång
apokalyp-tikens — kanske är det för övrigt
Uppenbarelsebokens bilder av ryttare och hästar
i sken, som influerat Bertil Malmbergs vision
av Tiden:
en hetsad skimmel
av eld ombrunnen mellan nakna stammar.
Också andra motiv ur Uppenbarelseboken
möter då och då i 30- och 40-talsdikten. Karl
Asplund talar i en av sina dikter i samlingen
"Det brinner en eld" om Armageddon:
O människoande rid ut
ditt martyrium,
stolt och stum,
tills Armageddon är slut
och frälsarn ur skyn får döma.
Om Armageddon har Asplund läst i
Uppenbarelseboken; i en not till dikten meddelar
han, att Armageddon enligt profetian är den
plats, där kungarna på jorden vid djävulens
tecken skall samlas till strid. I detta
sammanhang citerar han också några rader ur en av
Uppenbarelsebokens gåtfullt dubbeltydiga
utsagor: "Och starkt hagel, centnertungt, kom
ned från himmelen på människorna, och
människorna hädade Gud för plågan av haglet, ty
plågan därav var mycket stor."
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
