Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Carl Fehrman: Undergångsstämningar och fredsdrömmar. En studie i svensk 30- och 40-talslyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL FEHRMAN
vetna hållningen i den svenska dikten under
dessa år.
Det finns i denna apokalyptik annat än
blott undergångsdrömmar och skräckvisioner.
Samma diktare, som i ena ögonblicket målade
de yttersta dagarnas himmelstecken i skyn,
kunde i nästa stund mana fram bilder av ett
fredens och fridens rike. Lika ångestmörka
som man målade bilderna av förstörelse och
undergång, lika bländande och överjordiskt
klara målade man bilderna av en fridens och
allförsoningens värld.
Ofta får dessa fridsdrömmar en symbolisk
form. Så i Edfelts "Vintern är lång", en av
hans diktsamlingar som allra starkast bär
prägeln av det mörka tidsläget. I en av de
sista dikterna i denna samling ställer han fram
en kontrastvision:
Det har jag sett med själens öga
i vapnens och i kvalmets år:
ett träd, som lyfter jättehöga
lövmassor över låga snår.
Dig har jag skådat underbara
vision med slutna ögonlock,
en skog, men utan spjut och snara
och utan någon rovdjursflock.
Det är uppenbart, att denna syn — vad än
dess närmare, rent personliga innebörd må ha
varit — stått fram som en kontrastbild för det
inre ögat, mot den långa vinterns spjutstid och
svärdstid.
Lagerkvist skrev under krigsåren inte bara
direkt tidsengagerade dikter; han sökte sig
också ofta bort från krigets och ångestens
värld till drömmen om en annan tid och ett
annat liv. Ibland är det barndomens idylliska
landskap, som får bilda kontrasten mot den
blödande jorden. Men med Lagerkvists starka
dragning åt metafysiken är det endast
naturligt, att fridsdrömmen hos honom ibland får
en ojordisk eller överjordisk prägel:
O soluppgång i evigheten!
O morgon över stjärnehav!
Detta är undergångsstämningarnas motpol:
i en värld ovan förändring och förstörelse
söker denne diktare en förankring.
I Hjalmar Gullbergs diktning finns samma
motsatspar. Han har diktat om den yttersta
tidens nöd och hemsökelser; han har låtit de
apokalyptiska stämningarna förtätas i visionen
av jorden som en människotom planet under
släckta stjärnor:
Människans välde lutar mot sitt fall,
och natten kommer, utan stjärnor, utan minne.
Men han har också i dikt gestaltat den
apokalyptiska fridsdrömmen. Så i "Bebådelse i
havet" — i en ursprungligare version hette
samma dikt just "Fridsdröm". Det är en
profetia med drag av den bibliska
guldåldersdrömmen. Den manar fram bilden av en tid,
då spjuten smidas till plogbillar, en tid då
fridsförsten skall komma till jorden. I
Gullbergs dikt med dess sinnrika havssymbolik
blir hela naturen delaktig av
pacificerings-processen:
O svärdfisk, lova mig att smida svärdet
till plog att plöja vattenfåror med!
Spjutrocka, skruva spjutet av och bär det
till sjön, där alla vapen läggas ned.
Medan ängslan för det västerländska kriget
och för den västerländska odlingens
undergång tog sig uttryck i myter om
världskatastrof och kosmisk förintelse, så blir som här
de konkreta fredsönskningarna stundom
stegrade till visioner av ett messianskt fredsrike,
till synen av nya himlar och en ny jord.
Katastrofen blev en myt, men också freden blev
det: både skräckdrömmarnas och
önskedrömmarnas bilder fick mytens prägel.
Detta slår en när man nu, några år efteråt,
jämför diktarvisionerna med den verklighet
som blev. Världsundergången har blivit
uppskjuten på obestämd tid. Det blev inte ens
en total västerländsk katastrof, trots
spökstädernas Europa. Nazismen, som framför allt
annat utlöste den apokalyptiska skräcken, blev
besegrad. Men å andra sidan blev det, som
584
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
