Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Carl Fehrman: Undergångsstämningar och fredsdrömmar. En studie i svensk 30- och 40-talslyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDERGÅNGSSTÄMNINGAR OCH FREDSDRÖMMAR
bekant, heller inte något tusenårigt fredsrike:
själva ordet fred är för närvarande ett hemlöst
ord i språket.
Skall vi, som lever under ett nytt
katastrofhot, få uppleva en ny apokalyptisk
stämningsvåg i litteraturen? Djupare sett är en hel del
av de modernistiska litterära fenomenen av
apokalyptisk art. Surrealisterna erkände i varje
fall redan från början sin släktskap med
apo-kalyptiken, och ett släkttycke med apokalyptik
har mycken senare diktning som skrivits av
poeter, vilka känt sig leva "sent på jorden";
i England har ju en grupp diktare lagt sig till
med namnet the apocalyptic writers.
Men å andra sidan är det möjligt, att någon
ny undergångsmyt inte kommer att skapas
eller aldrig hinner att lanseras. I det kalla
krigets värld kommer det möjligen inte att
bli så mycket plats för stämningar som under
30-talet med dess effektfullt regisserade
politiska skådespel. Kanske förefaller också för
många diktare de apokalyptiska motiven just
nu en aning slitna efter ett alltför flitigt bruk.
I det förflutna har apokalyptiken aldrig visat
sig vara någon hållbar historiefilosofi. I den
historiska processen är det knappast de stora
katastroferna som är milstolparna.
Katastroferna är i stället avbrotten, och det innersta
i det historiska skeendet är sammanhanget,
kontinuiteten — alla katastrofer och
katastrofteorier till trots. Den totala telluriska
undergången, det kosmiska ragnarök står egentligen
utanför vår fattningsförmåga, utanför
resonemang, och det är tvivelaktigt, om nazismen
eller kommunismen kan bringa den väsentligt
närmare. Den messianska fridsdrömmen står
också utanför resonemang: trots enstaka
teologers försök att bevisa mosatsen, är
tusenårsriket knappast ett rike av denna världen.
Det måste finnas ett alternativ, åtminstone
för tanken, mellan den orimligt sköna
fridsdrömmen och den över alla gränser stegrade
katastrofskräcken. Det är helt enkelt tron
—- den enda möjliga och den enda nödvändiga
tron — på att något, ett minimum, av den
västerländska kulturens samlade erfarenhet
skall kunna räddas över till en framtid, som
kan tänkas bjuda bättre villkor för mänskligt
liv och mänsklig odling.
Hans Ruin skrev en gång, före det andra
världskriget, några ord till pris av en man,
som lät sitt handlande ledas av en sådan tro:
ingen mer och ingen mindre än den första
syndaflodens besegrare.
Jag har alltid hållit i ära den gamle skepparen
Noak, som när floden steg och sköljde över landen
fraktade sin last av det förgångnas frön och former
över de ändlösa vattnen, tills han åter fann torr mark,
och livet på nytt kunde gro ur de tillvaratagna fröna
och skotten.
Orden har kanske givit en impuls till
Hjalmar Gullbergs dikt "Noak"; i varje fall kan
de läsas som en kommentar till den:
Blod sköljer mot vår betesmark
och dränker visthusboden.
Så bygger vi en biblisk ark
att motstå syndafloden!
Ej må det släkte bli bestört
och kasta sig i haven
som skall plantera träd och ört
på andra sidan graven.
Diktens tema är vad Gullberg i ett annat
sammanhang kallat "konsten att överleva"; arkens
olika djur får uppträda som läromästare i
tålamodets och besinningens dygder. Men blicken
är hela tiden riktad mot det hägrande
slutmålet:
O seglare i världens natt,
du ark, som undflyr döden —
snart strålar kring ditt Ararat
den nya morgonglöden!
Det är betecknande för stämningsläget i denna
dikt — som för så många av Hjalmar
Gullbergs dikter — att framtidstro och
hinsides-tro smälter samman: slutmålet för människans
3 BLM 1948 VIII
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
