Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Alfred Kazin: Brev från New York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NEW YORK
liken, men på den ärkelidande, den isolerade
människan som befinner sig i inre
upprorsstämning. Det är ett slags neo-artistisk,
reaktionär lyrik, som är främmande för vår litterära
tradition, men man behöver inte dela hans
teorier för att gripas av hans verk. Hos honom
står en kärvt koncentrerad vision av den
moderna världens sterilitet ständigt i tjänst hos
en makt över språket, som saknar motstycke
i vår moderna amerikanska litteratur. Från det
ögonblick dessa dikter utgavs var det
uppenbart för många av oss att de genast måste
räknas till den stora linjen i engelsk lyrik. De
har en apokalyptisk prägel, som är svår att
beskriva; ett sätt som man kunde säga det på
är detta: de hävdar den starka känslans
särställning som närmaste väg till sanningen. När
man läst så mycket i modern dikt, som bara
är "modernt" och intellektuellt på ett arrogant
vis, kommer det som en chock för alla ens
sinnen när man råkar på versrader, som verkar
som om de odelbara sprungit fram ur skaldens
bittra och skräckfyllda inställning till livet. Det
är som om Melvilles vida, tragiska
havsperspektiv återgetts med Dantes grymt perfekta
exakthet. Läs t. ex. detta parti ur en elegi över
en kusin som omkom till sjöss, "Kväkarnas
kyrkogård i Nantucket":
A brackish reach of shoal off Madaket,—
The sea was still breaking violently and night
Had steamed into our North Atlantic Fleet,
When the drowned sailor clutched the drag-net. Light
Flashed from his matted head and marble feet,
He grappled at the net
With the coiled, liurdling muscles of his thighs:
The corpse was bloodless, a botch of reds and whites,
Its open, stariug eyes
Were lustre-less dead-lights
Or cabin-windows ön a stranded hulk
Heavy with sand.
där varje ord får bära den dubbla tyngden av
havet och fasan för de döda, men ändå direkt
går upp i slutackordet. Havet ägnas stor plats
i Lowells lyrik, han växte upp nära kusten
i Nya England, och man erfar i vad han skriver
den allestädes närvarande känsla av fara, den
höga exaltation, som Melville fångade i "Moby
Dick". Men i olikhet mot Melville, som
filosofiskt sett var agnostiker och vars främste
hjälte, Ahab, är en romantisk fribytare, sysslar
Lo well med den kristna trons nödvändiga
disciplin och med den förkrossande
svårigheten att söka finna en väg tillbaka till den
överhet som utövas av Kristus på korset. Man
skulle kunna säga att det verkliga ämnet för
hans lyrik är den aldrig avslutade striden inom
människan. Följaktligen är för honom kriget
1939—45 omöjligt att skilja från det eviga
krig åt vilket människan i dag tycks vigd, mot
sin vilja, för att hennes öde skall fullbordas —
eller kanske redovisas. Den "samvetsömme"
i fängelset vet att han efter vanliga
bedömningsgrunder befinner sig i landsflykt, men
med hjälp av samma erfarenhet mäter han
dem som har makten över honom eller som på
rent mekanisk väg kämpar på en främmande
strand. Till slut smälts alla soldater samman
i bilden av en:
The soldier drowned face downward in his blood
Until the thaw he waited, then the flood
Roared like a wounded dragon over shoal
And reef and snatched away his crucifix
And rolled his body like a log to Styx;
Two ängels fought with bill-hooks for his soul.
Hos Randall Jarrell, som var flygare, är
krigsintrycken lika starka, men Jarrell är
kvickare, mindre plågad av abstrakta kristna
principer än Lowell, mer passionerad. Lowell
skriver om det absoluta och om människan
själv som huvudsakligt stridsäpple i en absolut
strid mellan nåd och förtvivlan. Jarrell är mera
lättsam och ironisk, han har en spydig känsla
för skillnaden mellan människornas
sjaskig-het och rädsla och de blänkande, fullkomliga
instrument de håller i sin hand. Och han äger
också något som jag anser vara den stora
förtjänsten hos amerikanska författare av min
egen generation, medlidande, inte med sig
själv utan med alla de knäckta och fördömda,
med alla dem som knuffats ur den mänskliga
processionen — de undanträngda, de
misshandlade, de glömda. När man tar i
betraktande hur stor del av vår mera uppskattade
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
