Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Alfred Kazin: Brev från New York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED KAZIN
THORNTON WILDER
amerikanska litteratur som under mer än tjugu
år baserat sig på den "förlorade generationens"
"hårdkokta" och lösligt nihilistiska schemata,
är det uppfriskande–ja, det innebär ett
senkommet steg mot verklig andlig mognad — att
träffa på en författare som så oerhört noggrant
behärskar sitt ämne, en diktare som är allt
annat än sentimental, men för vilken kriget
innebär en förvånad upptäckt av de band, som
förenar oss med de svagaste och mest
föraktade. Jarrell är sydstatsbo. Jag vill minnas
att jag redan i tidigare brev påvisat att de
unga sydstatsförfattarna numera bildar ett slags
konstnärlig elit hos oss och varför de gör det —
emedan de flesta av dem växt upp utom
räckhåll för den småskurna, medelklassbetonade
dyrkan av framgången, som odlas i
Nordstaterna. De kan dra fördel av att inom sig äga
den andens stridbarhet, som man ofta finner
hos judar verksamma inom en mot dem
fientlig kultur. Det är ingen tillfällighet att Jarrell,
som är medveten om sitt främlingskap
gentemot både Norden och Södern, en intellektuell
som står på sidan av den amerikanska kul-
turens "moderna" huvudlinjer, i sina
krigsdikter sysslar med judiska fångar i ett
nazistiskt koncentrationsläger, med patienter på ett
militärsjukhus som fått malaria i Stilla havet,
att "Lady Bates", en av de mest gripande
dikterna i hans nya samling "Losses", blivit en
öm hyllning till minnet av ett dött negerbarn.
Här har flygaren avlägsnat sig så långt från
sitt yrkes falska glans att han gycklande, med
djup humor och förståelse, kan tala om sina
kamrater som "mördare" och le åt det skimmer
av skuldlöshet, varmed en nationell uppgift
kan insvepa det totala bombkriget. När allt
kommer omkring är vi ju dock människor
förenade i en gemenskap, den gula stjärna som
juden fick bära på ärmen under Hitler går
igen i det kristna hoppets symbol — "o
människornas stjärna!". Men den titel som satts
på dessa dikter är "Losses" (Förluster), vi
lever i en tidsålder, där människor som inte
intresserar sig för makt utan för vår oförmåga
att älska varandra inte kan göra mycket annat
än räkna upp de förluster vi lidit. Så heter det
om den amerikanske soldat, som talar från en
grav på en ö i Stilla havet, att den
som kämpar för sitt eget liv
förlorar, förlorar: Jag har dödat för min världs skull
och är fri.
Jag vill inte sluta utan att säga några ord
om Thornton Wilders "Ides of March"1, som
tycks mig vara ett muntert upptåg, präglat av
intelligens och kvick historieskrivning i en
säsong som annars tett sig synnerligen steril.
Boken tycks ha förbryllat en del av
dagspressens recensenter hos oss. "Historiska romaner"
är i hög grad på modet här och har t. o. m.
hunnit bli en smula nattståndna som genre på
grund av sin fabricerade romantik. Wilders bok
är en studie i ledarskapets privata sidor och
lyckas, allteftersom den "historiska fantasin"
kring Julius Caesar framskrider, få sagt en hel
del om ett upplyst, dekadent samhälle, som
företer vissa likheter med Förenta staterna, åt-
1 Den nyss utkomna svenska översättningen
recenseras längre fram i häftet av Artur Lundkvist.
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
