Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tvekat att kalla en sådan musikalisk och för
övrigt vackert impressionistisk inspiration som
"Trädgårdar i regn" modernistisk — men
tiderna har förändrats. Numera kan man
knappt undgå att påtala en viss formalistisk
manierism, som i slutavdelningens distika med
deras alltför ymniga allitterationer stegrats
nästan till pedanteri. "Går över gångarnas grus
med kvällningens kratta i handen, / bär på en
blommig bukett lördag i levande hand" —
sådant verkar snarast en hobbypoesi av
romantiskt märke som finner sin glädje i att trumma
takten med knogen. Men den svenska
ensamheten har många vägar att undfly sig själv,
och låt oss inte förtänka den det.
Diktsamlingen kan som helhet inte frånkännas
karaktär, men där finns för mycket accessoarer för
att den skulle äga personlighet i den mening
vi ovan sökt ånge.
Bo Carpelan debuterade för ett par år sen
med en omogen men dunkelt lovande samling.
Med den nya boken "Du mörka överlevande"
har han tagit ett stort steg framåt. Formellt
tycks han under tiden ha lärt av 40-talismen,
och det har som alltid lett till en viss malande
ordrikedom, men grundtonen är samma på en
gång vekt och kyligt svårmodiga som tycks
vara Carpelan egen:
Vem väver på din dunkla vävstol, augusti
och för med handen skytteln mellan alla skuggor
som sjunker in i varandra för att plånas ut
din sällsamma väv av liv och kommande död
som den dröm du löser med ditt hår och dina läppar
det stilla regn av stjärnor som skall bryta
alla viskningar ur lönnens irrande händer
fram mot frost och ensamhet, säg vem
har vävt din glöd med stilla undergång
Det har visst sagts i någon recension att
Carpelans dikter på något särskilt vis skulle
vara präglade av finsk efterkrigstid och av dess
pessimism, men jag kan inte på något vis se
att unga skalders pessimism skulle vara mindre
här hos oss eller — detta är dock delvis en
förmodan — i andra av kriget skonade länder.
I våra dagar behöver man sannerligen varken
ha varit med i krig eller förläst sig på "The
Waste Land" för att känna pessimistiskt.
Ingegerd Stadener förebrår på ett ställe "vår
breddgrads fint stämda lyrik och musik" för
att ha "odlat svårmod och melankoli", men det
har inte odlats mera här än annorstädes, är för
övrigt en temperamentssak — och det är tvivel
underkastat om fru Stadener är någon god
bedömare av andras temperament. Det finns
till slut en dikt som står över både pessimism
och optimism, och jag tror man kommer
lättast dit på den pessimistiska vägen, för
Mozart-naturerna är tunnsådda. Men detta är en annan
historia. Gunnar Ekelöf
FYRA DEBUTANTER
Viljo Kajava: Till havets fåglar. Wahlström
& Widstrand 1948. 3: 75.
Bertil Boden: Hösttema. Bonniers 1948.
5:25.
Gunnar Elde: Intill. Bokförlaget Nytt 1948.
3:50.
Albert Olssön: Skuggspel. Tiden 1948. 3: 75.
Viljo Kajava är redan känd som
finskspråkig poet. Hans första diktsamling på
svenska, "Till havets fåglar", bär emellertid
inga spår av de mödor som övergången till ett
annat språk säkerligen måste ha berett honom.
Desto märkbarare är spåren av svåra
personliga erfarenheter, det drama han genomlevt
"närmare än från salongen", minnet av döda
kamrater, den personliga kampen i motström
och motvind. Detta hårda, mörka stoff har
i misstro till "poeternas gråt" renats till en
poesi av anmärkningsvärd klarhet, genomsyrad
av en kärv och ändå varsam livsbej akelse, som
får sitt finaste uttryck i en trots-allt-tro på
skapelsens inneboende riklighet. Denna livstro
får sin ljusaste symbol i människans hand,
"som skapad är att smeka och beskydda", och
döljer inte övertygelsen att ingen nödvändig
gräns finns mellan människor —- endast "en
isande tät dimma i vårt hjärta", en dimma som
borde vara dömd att lätta vid ett
oförbehållsamt möte mellan människoögon. Den
vemodiga meditationen blandar sig med en
kosmisk glädje — regndroppar, blodets ådror, ett
grässtrås skugga blir realiteter, som ibland
begrundas med kinesisk behagfullhet:
att slösa bort sin tid
i dansens virvlar med den smala midjan,
att offra dagar med ett barn,
som frågar allt om fåglar
och om blommor och om inre hemligheter -—
det kallas liv.
Och allt detta är så snart förbi
och viskar sedan mot mitt öra
blott i minnets snäcka, susar
vid min färd sin låga ton
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
