Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
— för det är till stor del av turistdikter från
dagens Europa som den väldiga, 180 sidor
starka och utan pauser satta diktsamlingen
består — är det till sitt Capri hon kommer.
Och när hon läser Frazer — för samlingen är
också starkt mytinspirerad — sätter hon sig
själv i huvudrollerna: hon är Nerthus, Magna
Mäter, lo, hon svärmar för Madonnan som en
urlivets sentida avglans, hon vill, ja, hon är
redan mödrariket på jorden. Den
matriarkat-och trobriandmystik som på senare år fångat
så många svenska kraft- och viljekvinnor, en
Elin Wägner, en Karin Boye — på sistone kan
man även räkna en man dit: Ivar
Lo-Johans-son — må ha sitt värde som tankeexperiment,
men så som världen just nu är beskaffad är det
ett fjärranvärde med giltighet bara för den
gröna ö som skall uppstiga ur havet efter
Ragnarök. Jag vill inte kalla det
verklighetsflykt, för det är det inte, men en i ångest
framburen problemlösning av samma art som den
i Frödings "En syn". Och i rättvisans intresse
måste påpekas att även det forna Otaheiti hade
sina ständiga krig och sina fruktansvärda
människooffer och att det är osäkert hur ett
samhälle skulle se ut där mödradrottningarna vore
så stridbara som författarinnan till "Den stora
moderns grotta". Men det är nog tämligen
fåfängt att diskutera denna diktsamlings teologi,
det lönar sig bättre att framhålla den som
indignationsskrift. Som konstverk bjuder den
åtminstone undertecknad till en början emot,
därför att den avgjort måste räknas till
barocken: konstnärlig balans och frihet (trots
allt) är det sista den tycks eftersträva, den
gestikulerar och slår, hänger sig fast med
näbbar och klor, klär ut sig, förgår sig och
svimmar ibland av som Berninis Theresa (på
vars helighet man som bekant inte fullt tror).
Men dessemellan står där ting — om världen,
om vårt folkhem och om annat — som det är
skönt att få höra sagda, och några aktstycken,
t. ex. "Sommardag i La Bella Napoli i fredens
år 1947", kunde kanske förtjäna att betecknas
med Södergrans ord från den nietzscheanska
tiden: "icke dikt, men klomärken". Som sagt:
det finns många bud om vad man menar med
personlighet. Och med dikt.
Två kvinnliga diktsamlingar av mindre färg
och format är Gunlög Bülow-Hübes "Vind
och vila" och Magda Lagermans "Etyd för
svart tangent", båda debutanter och båda
elegiska. För båda tycks också havet ha spelat en
roll som inspiratris. Att ta dem i ett samband
med de två menader som tidigare brusat förbi
i denna anmälan, den ena med rasslande
sist-rum, den andra med grönskande tyrsosstav, är
kanhända inte att göra dem rättvisa, men om
läsaren tar detta med i räkningen, så är det
två sympatiska, fint stämda samlingar som inte
för sina sorger högljutt till torgs, två
kärlekshistorier som gömts i svårmodiga ord. Gunlög
Bülow-Hübes "Vind och vila" kan läsas nästan
som en fritt versifierad novell eller en serie
dagboksblad: de handlar om ensamheten efter
en i kriget stupad:
Du sovande,
stänger du rymdens portar
blott med skönheten
i slutna ögon —
att vid din panna
stjärnor släckas ...
Druckna av skönhet
smeker mina ögon
din tinning och din mun,
och du är fjärran —
Men djupt förtegna mörker
viskar dig död
för din närhets skull.
"Vind och vila" är ganska tjusande som
helhet, som historiett. Hos Magda Lagerman
finner man åter de vackraste men också de
gåtfullaste enstaka dikterna:
O, denna flöjtmusik, mjukt visslande,
med undertoner av gäckande och oupphunnen
lätthet...
När mörka händer bulta sin signal
mot porten
och stegen viska i den murkna trappan,
då stiger den så nära, enkelt klar
och formar mina läppar till ett svar
i samma böjliga och rena melodi.
Men innan tonen hunnit svälla,
flyr den
i oåtkomlig och beslöjad parafras ...
Förstummad ser jag dörren öppnas.
Man vet inte om tragiken bakom denna
diktsamlings mörka strofer är ungdomens eller det
sista uppflammandets.
Sture Axelson lär vara östgötaskald och
har enligt uppgifterna på omslagets baksida
tidigare givit ut tre diktsamlingar, av vilka
anmälaren tyvärr inte känner någon. Någon
särskild landskapskaraktär kan jag dock inte
finna att denna diktsamling har, om man
bortser från citerandet av vissa ortsnamn i
samband med de vida vyerna kring Vättern.
Sådana landskap omväxlar med
småstadsscenerier och dikter av en mera rums- och tidlös
karaktär. För tjugu år sen skulle man inte ha
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
