Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
flesta dikterna i samlingen är självständigare
än den sistnämnda, och bland
landskapsbilderna i bokens början skymtar man Albert
Olssons egenart: hans distinkta och kärvt
entusiastiska inlevelse i den sydsvenska naturen, hans
fina och djupa förtrogenhet med bygden och
folket. Men helhetsintrycket är inte lyckosamt.
Där finns för litet av rent lyriska kvaliteter,
av övertoner och av den personliga
differentiering av rytmen, som man vill kalla lyrisk
andhämtning. Alltför ofta får man ett intryck av
en poesi som går på hjul och saknar vingar.
En poesi utan fjärilar. Åke Janzon
GAMMAL FIN ÅRGÅNG
Fredrik Vetterlund: Ur livets
stämningsmelodi. Bonniers 1948. 5: 65.
Bo Bergman: Skulden. Bonniers 1948. 8: 25.
"Det förflutnas vemod" kallade Fredrik
Vetterlund en gång ett knippe essayer, där
han hos några utländska diktare studerade en
poetisk mentalitet besläktad med sin egen. Om
det förflutnas vemod handlar också de små
centrallyriska prosapoem — endels gamla,
en-dels nyskrivna ting — som den mer än
åttio-årige poeten nu samlat i en liten vacker volym.
Det har blivit en rad prov på en spröd och
finstämd, delvis alldeles utsökt minnespoesi, som
sträcker sig ända från åren 1868—72 fram till
vår egen tid och som äger sina förutsättningar
i hjärtats trofasthet, i en sällsynt känslighet för
skiftande atmosfärer och stämningsdagrar över
tillvaron men också i en poetisk
mottaglighet, som bevarats frisk och levande högt upp
i ålderdomen.
Man får här följa diktarens alter ego
alltifrån späda barndomsår i den lilla hamnstaden
vid västerhavet, lätt identifierad som
Halmstad, i hans vaknande intressen för läsning
och teckning, i drömmerier och historiska
fantasier, genom pubertetsårens oro och de
första flicksvärmerierna fram till den mogne
mannens självuppgörelser och bokslut över
livets vinst- och förlustkonto. De stormar som
kunna ha bott i detta sinne glider poeten
förbi med lätt, alltför lätt hand, men där
finns å andra sidan inte en skymt av pjoller
eller sentimentalitet. Det poetiska valörmåleriet
har något av akvarellens svala men luftiga
behag. Bekantskapen med H. C. Andersens
"Den lille Havfrue", som diktaren gjorde
redan vid tio års ålder, fick livsavgörande
betydelse för honom; människans frigörelse
ur naturförbundenhetens bann i
odödlighetshoppets tecken blir alltifrån den dagen hans
livs och hans diktnings stora angelägenhet, och
självfallet kom han då att rysa tillbaka som en
mimosa inför 80-talets naturalism, att intaga
den senfödde romantikerns isolerade position
i vår litteratur. Ingen kan beskylla Fredrik
Vetterlund för att inte till det yttersta ha
fullföljt sin linje, för att inte ha förblivit sig själv
trogen. Hans livshållning har naturligtvis likt
alla andra sina svagheter, men dessa
framträda här egentligen bara i avsnittet om de
forna skolkamraternas möte, där läsaren ett
ögonblick tycker sig skymta frändskapen med
Wirsén. Ty det går nu en gång inte att
spinna romantisk-idealistisk minnespoesi kring
ett supébord med smörgåsmat och brännvin,
biff och öl, cigarrer och punsch! Det har blivit
den enda falska tongången i denna eljest så
rena och välklingande stämningsmusik.
Bo Bergman är bara fyra år yngre än
Vetterlund, men om denne är en senfödd
romantiker så är han en senfödd 80-talist, låt vara
att han hämtat sina verstekniska förebilder på
helt annat håll och att pessimismen med åren
fått vika för mer optimistiska, mer stridsglada
stämningar. Men Bo Bergman har inte i samma
grad som Vetterlund förblivit vid sin läst: hos
honom yppar sig sinnets förunderligt bevarade
friskhet i lusten att på ålderdomen vidga sin
domän, fresta på nya uttrycksformer och andra
problem. "Skulden" är sålunda ett första
försök att skriva en roman ("Ett bokslut" är
snarare en självbiografisk berättelse), och detta
kring ett problem, som i vår tid är särskilt
aktuellt, skuldproblemet.
Den snart åttioårige lyrikern har sannerligen
inte gjort det lätt för sig: det är en kvinnas
roman han skrivit, och han har låtit henne
själv berätta den i jagform! Knappast
underligt då, att denna Julia Martell blivit utrustad
med Bo Bergmans eget klara intellekt, nyktra
skepsis och avsvalkade känsloliv, som på ett
ganska egenartat sätt skära sig mot hennes
till det yttre djärva erotik — endast en
passionerad läggning kunde ha förklarat hennes
brott mot sin tids hårda konventioner! — mot
hennes irrationella och tyranniska
skuldförnimmelser och mot hennes karaktär av
oresonlig, exalterad moder åt sin son. Författaren har
inte riktigt gått i land med den oerhört svåra
uppgiften att gestalta detta kvinnoöde, och
i känsla därav har han låtit en vän till henne
kommentera det i en efterskrift.
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
