Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Med hjälp därav kan läsaren sätta sig in i
hur Bo Bergman tänkt sig figuren.
Skuldkänslan har till en början varit ett arv från fadern,
vars skuld varit den att inte älska sin hustru,
som genom sina martyrlater ökat hans börda.
Sedan har Julia varit nära att taga bort sitt
ofödda barn men i sista minuten bringats på
andra tankar; själva den syndiga tanke som
en gång föresvävat henne ökar ytterligare
hennes känsla av skuld, och hon försöker utplåna
den genom ödmjukhet mot sonen, vilket i sin
tur endast bidrar till att skämma bort honom
och leda honom på farliga villovägar,
varigenom hennes skuldkänsla stegras än mer.
Efter sonens tidiga död växer hennes ånger
över att inte ha ingripit i sonens liv och ha
förhindrat hans felsteg, och så blir
skuldkänslan till sist hennes fixa idé. Allt detta
förefaller psykologiskt antagbart — men inte hos
denna känslokyliga, förnuftsklara, okvinnliga
Julia Martel], sådan Bo Bergman tecknat henne.
Figuren håller knappast ihop —■ inte förrän på
ålderdomen, då hon framstår som något av en
amper, torrolig satkäring, och i den skepnaden,
men också bara i den, har diktaren förmått
inblåsa liv. Hela problemet är för övrigt här
skärskådat ur psykologisk synvinkel, medan
den religiöst-metafysiska aspekten saknas; där
röjer 80-talisten sin begränsning. Men det
behöver väl inte sägas, att den finslipade,
spänstiga och kristallklara stilkonsten inte röjer
tillstymmelse till slapphet eller avmattning,
att stockholmsatmosfären och de kvardröjande
stämningarna av gammal fin
ämbetsmannakul-tur äro lika skickligt fångade, lika melodiöst
återgivna som alltid. Så har även Bo Bergmans
bok till sist kommit att handla om det
förflutnas lätta och ljusa vemod.
Holger Ahlenius
DEN LUSTIGA
FÅFÄNGLIG-HETEN
Ivar Ljungquist: Bittenbergarna. Bonniers
1948. 11:75.
Ivar Ljungquists "Bittenbergarna" skiljer
sig på ett angenämt sätt från det mesta, som
nutilldags kallas för svensk litteratur. Det
behövs nämligen inte något starkare uppbåd
av pliktkänsla för att komma igenom den. Man
slår upp första sidan, börjar läsa, och sedan
föres man av bara farten tvärsigenom bokens
358 sidor, utan att räkna timmarna och utan
den numera så vanliga förnimmelsen av att ha
tillryggalagt idel uppförsbackar. Kanske detta
beror på att Ivar Ljungquist är en författare,
som kan skriva svenska, en klar, flytande,
väl-nyanserad och resursrik svenska. Kanske det
också beror på att han verkar som en andligen
vuxen människa, erfaren, kunnig, fullt i nivå
med det ämne han har gripit sig an, och
tillräckligt artig gentemot sina läsare för att också
hos dem förutsätta en bildningsgrad och en
intelligensnivå, som kan tillåta honom att vara
sig själv utan publikfrierier av något slag.
Vad Ivar Ljungquist skildrar i sin bok är
den småländska knapadelsfamiljen Bittenbergs
öden under fem generationer. Det blir ett
stycke svensk samhällsutveckling under cirka
sjuttio år hållen i en illusionslös och
desillusionerad ton. Och det blir en rad
människoöden givna av en som är en god
människokännare och som på ingen punkt tycks ha
hemfallit till psykologiskt vanetänkande eller
psykologiska handboksfloskler. Den förste
Bit-tenberg, "kaptenen", offrar sin heder och sin
levnadslycka för att sätta den gamla förfallna
herrgården Mellinge på fötter. Arbetet blir
hans enda stimulans och Mellinge hans enda
avgud. Den siste Bittenberg, som är
medarbetare i en socialdemokratisk tidning, får
bevittna hur den framåtsträvande lilla staden
Östervik av sociala skäl slukar detta Mellinge,
hur marken exproprieras och bebygges med
hyreskaserner och fabriker, hur Ekparken blir
Folkets park och hur den ljusa, stilrena gamla
herrgårdsbyggnaden blir förvandlad till
ålderdomshem. Eller snarare fattighus, ty vad Ivar
Ljungquist egentligen har företagit sig med
sin bok, det är att beskriva hur den ljusa,
vackra gamla herrgården Sverige, som
generationer ha slitit för, och som gömmer ett sådant
rikt förråd av minnen och traditioner, har
kunnat förvandlas till någonting, som är på en
gång ett fattighus och en hyreskasern. "Liksom
en herdinna högtidsklädd–-och tuppen
gol i källarsvaln och svalan flög långt in i
saln" -— det är med snuddande lätta
reminiscenser och friska, snabba penseldrag, som
Ivar Ljungquist har trollat fram bilden av en
förnäm kultur, som det numera inte finns
många som förstår sig på.
Den förste Bittenberg låter på sitt gravkor
sätta ett språk ur Predikaren: "Allt vad du
förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta,
ty i dödsriket, dit du går, finnes ingen
verksamhet eller beräkning eller insikt eller
vishet." — Fåfängligheters fåfänglighet tycker
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
