Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
kanske en och annan att det hellre borde ha
stått. Och "fåfängligheters fåfänglighet, allt är
fåfänglighet", både arbete och omsorg och
skurkstreck och hjältemod, det är också hela
bokens tema. Men lyckligtvis för läsaren så är
det en mycket lustig fåfänglighet. Och Ivar
Ljungquist är en mycket lustig berättare, som
inte låter någonting dämpa berättarglädjen.
Det finns i "Bittenbergarna" mycket av livet
självt, det finns råttor och kloakvatten, och
det finns festligt dukade bord, det finns ljus
idyll, som kysses bland mandelblom, och svart
tragedi, som finner sin förlossning i
sublimat-flaskan. Och det finns den uppsluppna burlesk,
som låter den märkvärdigt väldresserade
hunden Lamorale mota den endast på ytan
motsträvige förvaltare Pettersson upp i sängen till
den äventyrliga fru Preutz. "Homo sum" tycks
Ivar Ljungquist emellanåt vilja säga. Men han
är inte pornograf. Vilket kanske kan få en och
annan svag själ att tvivla på att han egentligen
är litterär. Elisabeth Tykesson
TILLRYGGALAGDA
ETAPPER
Ivar Lo-Johansson : Ungdomsnoveller. Ett lag
historier — Tidiga noveller. Bonniers
1948. 9: 50.
Ivar Lo-Johansson har i en volym med som
alltid fantasieggande omslag av X’et utgivit sin
första novellsamling från 1928, "Ett lag
historier", tillsammans med några andra
ungdomsnoveller från 20-talets slut, som inte tidigare
varit publicerade i bokform. Det saknar
ingalunda sitt intresse att nu ta en titt på de etapper
en mogen författare och berättare lagt bakom
sig. Ivar Lo-Johansson skapade sig först ett
namn med sina vandrings- och yrkesreportage
från Frankrike och England, där han som den
förste svenske författaren efter Gustaf
Hellström behandlade ett europeiskt stoff ur
sociologisk synvinkel, med den skillnaden att den
unge statarättlingen från Sörmland konsekvent
anlade perspektivet underifrån.
Det visar sig också, att vad som står sig
i "Ett lag historier", är de yrkesreportage och
studier i yrkespsykologi från arbetarvärlden,
som bygga på självsyn eller självupplevelse.
Författaren har själv varit både
timmerhuggare och gravstenshuggare, och man behöver
knappast betvivla, att han på närhåll
studerat hembiträdespsykologi eller har känt den
gumma som bar ut Svenska Dagbladet och ur
detta faktum hämtade stöd för sin starka
sociala självkänsla; den porträttstudien är den
finaste och roligaste i hela boken! Om
stenhuggarnas och skogsarbetarnas mentalitet är
skickligt fångad, så känner man sig också säker
på, att det är egna upplevelser och stämningar
som återgivits i "När dikten dör", som handlar
om en ung proletärförfattares första
smärtsamma kollisioner med den akademiska
kritiken; numera medger Ivar Lo-Johansson
säkerligen gärna, att det bara är bra för unga
författare att stöta på motstånd i början av sin
bana. Däremot stod han den gången alldeles
handfallen inför kulturmänniskor; ett par
sådana skymta i sällsynt valhänt felteckning i
både "Stenhuggarmåndag" och den
fäbodsromantiska "Lyckoliden", men för exempelvis
"Traktorns" författare äro de inte längre
några främmande djur. Men det allra svagaste
i dessa debutnoveller är det berättande
elementet. Storyn, i den mån det överhuvud finns
en sådan, är illa hopkommen, och de flesta
berättelserna stå inte på en högre nivå än
studiens, skissens, stämningsbroderiets. Därtill
kommer en ungdomlig sentimentalitet, som
överallt satt sina vanprydande fuktfläckar, och
som ju är lyckligt övervunnen hos den färdige
berättaren Ivar Lo-Johansson, en av de
säkraste, livfullaste och mest behärskade i nutida
svensk litteratur.
De noveller som först nu publicerats i
bokform ha av författaren karakteriserats som
tillhörande en "fantastisk" period. Det är lite
svårt att förstå. Även här finnas ett par goda
miljö- och yrkesreportage som "Skratthuset"
— har Ivar Lo-Johansson utom sina tjugo
andra yrken också varit vaktmästare på ett
tivoli? — och "Röda skogen", vilken kunde
rubriceras som en tidig statarnovell och som
pekar framåt också därför att den är så bra
berättad. Även här betraktar författaren en
kulturmänniska som en underlig djursort,
därför att han inte kan låta bli att läsa tidningar
eller erfara dragningen till civilisationens
andra "njutningsmedel", fastän han flytt ut
i naturen för att komma ifrån dem. En dylik
inre slitning är ju inte ett spår märkvärdig,
men detta skrevs alltså på den tiden då
primi-tivismens flodvåg sköljde in över vår litteratur
och utgjorde styrvatten åt de unga
proletärförfattarna. "Nobelpriset" är en lustig satir
över vetenskaplig humbug och filiströs
vetenskaplighet, företeelser som existera men
knappast kunna anses representativa, såsom förfat-
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
