Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
NYA NOVELLISTER
Birgit Tengroth: Törst. Wahlström &
Widstrand 1948. 6: 75.
Birger Vikström: Gyllene tider. Bonniers
1948. 5: 50.
Att en skådespelare utanför sceningången
producerar sig i litterär form är inte unikare
än att man med visst fog kan tala om en
tendens. Man kan också våga en gissning vad det
är som frigör sådana ambitioner hos teaterns
folk; för den som å yrkets vägnar regelbundet
är nödsakad att smälta om sin individualitet,
dölja sitt eget ansikte bakom rollernas, måste
frågan om äkthet eller förljugenhet i
människors umgänge vara särskilt oundviklig.
Var skymtar en sann profilering under de
masker vår ensamhet tvingar oss att vända
utåt? Erland Josephson diskuterade problemet
direkt i en liten avstickande teaterroman förra
året. Höstens debutant ur scen artisternas led,
Birgit Tengroth, närmar sig det indirekt
genom att sminka av sina personer inifrån och
visa upp urgröptheten, rötan,
otillfredsställelsen bakom attityderna och mimicrytvånget.
Och den helhetsbild hon på den vägen
åstadkommer skiljer sig inte nämnvärt från den
vedertaget fyrtitalistiska: den är humorfri,
brutal, neurotisk och en aning perverterad.
Det är förhållandet mellan könen, bristen på
samstämdhet, det ömsesidiga lurpassandet och
svårigheten att ställa in sig på gemensam
våglängd som utgör Birgit Tengroths stående
tema. I titelnovellen, den förut publicerade
"Törst", är mannen en parasit i fältgrått, en
slickad självbedragare som under sken av
decorum stöter ifrån sig en besvärande
älskarinna. I "Helbrägdagöraren" uppträder han
som nervläkare och söker bryta ner en patient
som fysiskt och psykiskt vägrar att utlämna sig
åt honom, under det att i en tredje novell,
"Avant de mourir", bara hans skugga ritas
på hyresrummets flottiga tapet, fastän mörk
av ansvar för den kvinnliga huvudpersonens
homosexuella böjelser.
Vem som enligt Birgit Tengroth bär största
skulden till att samliv är liktydigt med
smärtsam friktion behöver således inte läsas ut
mellan raderna. En utjämning av
ansvarsfördelningen har emellertid ägt rum i samlingens
sista och längsta novell, "Resa med Arethusa".
Här är det kvinnan, en utdansad ballerina och
en hysterika av typen Dagny hos Sivar Arnér,
som genom sitt inätna förställningsbehov, sin
irritabilitet och hudlöshet och sin
oupphörliga oscillation utefter skalan mjukt
tillmötesgående—akut fiendskap förvandlat umgänget
med mannen (som är numismatiker: en retsam
nybörjarbanalitet) till en uppslitande tvekamp,
där själva tystnaden är dräktig av anspelningar
och hånfulla ekon. Historien mynnar ut i ett
samlag, beskrivet med en utförlighet som redan
verkat befruktande på upplagesiffrorna.
Ändå vore det orätt att misstänkliggöra
Birgit Tengroths strävanden. Hennes analyser
av labila själstillstånd och förbrukad erotik
har detaljer där det morbida kan smaka
självändamål och den fräna jargongen slår över
i en tarvlighet som återfaller på författarinnan.
Men man inbillar sig gärna att Birgit
Tengroth har haft andra och allvarligare syften med
sin bok än att pressa ett ramaskri ur strupen
på illa berörda moralister. Vad som gör hennes
novellsamling, inte betydande ty det är den
långtifrån, men på sitt sätt enerverande,
positivt obehaglig att läsa är inte motiven, som
flitigt varierats tidigare, och inte heller den
inflammerade stilen, tillrättalagd efter
modernistiska ideal och ännu oavbrutet vacklande
mellan konst och förkonstling. Det är i stället
det oroliga temperament, den sårbarhet och
närhet till det skildrade som lätt går att
upptäcka bakom den lite överhettade similiprosan
och den hårdkokta dialogen. Om tio procent av
de läsare boken kommer att få fäste sig vid det
som är äkta, erfaret och uthärdat i den, kunde
anledningen till att de återstående nittio
procenten slukar den som kvällslektyr tas med
jämnmod.
Att övergå från "Törst" till en annan av
höstens novelldebuter, norrlänningen Birger
Vikströms "Gyllene tider", är uppfriskande
som ett luftombyte. Atmosfären i hans bok slår
sund, genomvädrad och kåddoftande emot en
redan på de första sidorna. Vikströms historier
har en handfasthet och en direkthet som man
inte är van vid i vår yngsta prosa, och som han
inte haft tillfälle att förläsa sig på vare sig
amerikanerna eller Sartre berättar han om sin
sicksacktecknade ungdomsväg på oförfalskad
svenska, klar som smältvatten och matad som
grovt bröd. Det var rätt länge sen en
nykomling vågade stå för ett så okomplicerat
upplevelsestoff och demonstrera en så nära
anknytning till det talade ordet.
Birger Vikström har inte kallat sina utriv
ur verkligheten noveller utan "skisser och
berättelser", en benämning som leder tankarna
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
