Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
till en äldre tids prosatradition men både är
förtroendeingivande och täcker hans ambition.
För denne tvättäkta norrlänning är ett
slagsmål vid dansbanan en händelse av historisk
vikt och ett förfallet original, som under
ständiga mellanlandningar på ölkaféet tågar
bygden runt med sin vedkap, en person som är
värd ett äreminne. Men framför allt handlar
hans berättelser om skogsavverkning och
skogshuggare, om deras nomadiserande tillvaro,
deras kräsna mönstring av trädbestånden, deras
fintlighet då det gäller att dra kommissioner
och kontrollanter vid näsan och deras kranka
blekhet när eftertanken gör sig påmint.
"Gyllene tider" är en boktitel med galghumoristisk
accent; den som här för ordet är en ung man
som känt arbetslöshetens isiga andedräkt i
nacken och med lätt häpnad upptäcker, att en
van huggare måste spela totalt ovetande om
sättet att hantera en yxa för att staten ska
intressera sig för honom.
Ar det Vikströms egna erfarenheter som
novellerna avspeglar, så har han under sitt
rörliga liv också varit biljettförsäljare vid ett
landsortstivoli, säkert inte den sämsta
sysselsättningen för en blivande författare med frisk
aptit på typer och bisarra situationer. Genom
en association till Eyvind Johnson, som i sin
ungdom var kringresande biografmaskinist,
stöter man kanhända på en diktare som haft
betydelse för Birger Vikström. En annan
norrlandsförfattare som Vikström visar släktskap
med är Otto Karl-Oskarsson. Bägge vet genom
självsyn vad skogsarbete i realiteten innebär,
låt vara att Karl-Oskarsson starkare trycker
på den tragiska frånsidan av fattigdom och
tuberkulos, och bägge kan återge ett bistert
material med överslätande torrhumor och en
glimt av ironi i ögonvrån. Och slutligen är
bägge naturvuxna berättarbegåvningar med
sinne både för den drastiska vändningen och
den välformade perioden. Birger Vikströms bok
saknar kanske djupdimension och säger
ingenting om hur långt han ska orka flytta ut
gränspinnarna för sin inmutning. Men den säger
tillräckligt om hur intimt denne debutant har
lärt sig umgås med språket, hur lätt han har
för att få en historia att slå och hur insatt han
är i konsten att börja stycken. "När jag var
ung hade jag ett annat utseende än nu. Det är
jämnt tre år sedan dess", lyder ingressen till
berättelsen "Stanna över natten", och det är
ingen dilettant som med en så rättfram
upplysning leder läsaren in medias res. "Gyllene
tider" hör till höstens stimulerande överrask-
ningar: den är fräsch, den är genuin, den är
samtidigt hederlig och raljant och den är
oanfäktad av modet. Per Erik Wahlund
LUTANS SÅNG
Kao-Tse-Tcheng: Lutans sång. Arrangerad
för amerikansk scen av Will Irwin
och Sidney Howard.
Översättning av Erik Blomberg.
Norstedts 1948.
7: 50.
Detta kinesiska drama ■— i version från år
1404 av Mao-Taou -—- har i den utmärkta
svenska översättningen försetts med tre förord,
ett av Erik Blomberg, ett av en kinesisk expert,
Hwang Tsu-Yü, och slutligen ett av de
amerikanska översättarna. Alla är de instruktiva
och alla behövs de för att göra läsaren
förtrogen med den kinesiska scenens säregna
språk av symboliska rörelser, maskerings- och
dekorationsdetaljer. Företalens kommentarer
får sitt komplement i de utförliga och målande
scenanvisningarna, som hela tiden håller den
västerländske läsaren väl underrättad om vad
som tänkes ske i det som sker på denna scen,
där rekvisitan är nästan lika primitiv som en
gång på Globeteatern.
Därmed är inte sagt att det är fråga om ett
"kineseri". Det är ett stort och djupt drama,
som till typ och stämning liknar våra
legendspel men som till sitt innehåll är långt mera
psykologiskt raffinerat. Gemensamt med den
europeiska moraliteten har det det religiösa
inslaget, vilket på kinesisk botten vill säga
konfuciansk pietet. Men vad som gör det
modernt än i dag är att det gäller en
konflikt mellan privatmoral och statsmoral, alltså
någonting som just för oss med varje år blivit
mer aktuellt. Denna konflikt tycks även ha
förefallit de gamla kineserna olöslig: sviker
man familjen för att tjäna staten så är det lika
olyckligt som motsatsen, om man nämligen
råkar komma i det olyckliga predikamentet att
få välja enderas förbannelse. Ur detta
motsatsförhållande föds emellertid i pjäsen ett helgon:
den offrade unga hustrun, som lämnad utan
existensmedel och för simpel för hovet till sist
blir buddhistnunna. Problematiken är sålunda
densamma som i dag för oss: utan offerväsen
inget samhälle, detta onda som mänskligheten
aldrig tycks bli kvitt, men poesin är den stora
kinesiska konstens, skir och fantastisk, med
grym närhet och drömblått fjärran. Liksom
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
