Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Erie Linklater hade i en hast fått dra på sig
sin gamla khakiuniform — en procedur som
för en man med hans tidlöst smärta figur inte
torde ha berett några större svårigheter —- och
trätt i tjänst som mobiliseringsofficer; och när
han efter den första dagens mödor slog igen
dörren till sin expedition med en för tillfället
avpassad soldatmässig smäll kunde han från
andra sidan gatan avlyssna följande dialog
mellan två damer: "Titta", sa den ena, "där
står en officer." — "Det är ingen riktig officer",
sa den andra föraktfullt. "Det är bara Erie
Linklater."
"Äventyrets konst" är dedicerad till
fältmarskalken Wavell, den inleds med ett porträtt av
general Alexander, och det andra världskriget
är den axel kring vilken dessa essayer med
några få undantag kretsar. För Linklater har
kriget kommit att framstå som det stora
äventyret, ett äventyr som dock har föga
gemensamt med den gamla teutoniska kulten av
kriget som ett renande stålbad. Han fångas
inte av patentpatriotism, levererar ingen
äre-drypande skyttegravsepik, prisar inte
flåshur-tigt "våra duktiga pojkar". Han dras
oemotståndligt till det heroiska (inte minst därför
att han under två världskrig har fått lära sig
tolka dess rätta innebörd), men inte till den
helmekaniserade, kollektiva heroismen. "Soldat
Angelo" framställde till och med ett älskvärt
porträtt av en man som hade modet att vara
feg. I den tänkvärda titelessayen bekänner han
sin tro på det oförstörbart individuella, på en
"djärvhet i själen", och den äventyraranda
han talar för har sin räckvidd långt över
slagfältet. Han är en humanist och en humorist
(begrepp som är eller i varje fall borde vara
liktydiga) i den vapenrock som yttre
omständigheter påtvingat honom, men han är som de
flesta av sitt folk en förträfflig soldat — när
det behövs. Gudskelov, han är ingen riktig
officer, han är bara Erie Linklater.
Det är därför en smula olyckligt för
helhetsintrycket att volymen har kommit att inledas
av en essay som visserligen tecknar ett
ytligt-livfullt porträtt av en stor härförare men
samtidigt ger en inte odelat sympatisk glimt
av knektmentalitet. General Alexander lär på
lediga stunder söka avkoppling vid
skissblocket. När Linklater sammanträffar med
generalen har denne just besökt ett slagfält
där han "sett hur mycket tyskar som helst. De
ligger där i besynnerliga ställningar: en del
i högst besynnerliga ställningar." Bakom detta
i vårt tycke föga spirituella yttrande menar sig
Linklater kunna spåra generalens outsläckliga
konstintresse. Som soldat har generalen rätt att
känna "yrkesmässig stolthet när han räknar de
fallna. Men i hans röst hade bara funnits en
skymt av det tonfallet, ett lätt och flyktigt
utrop av tillfredsställelse, och därefter ett mycket
livligare uttryck för estetiskt intresse: för den
syn på liv och död som är säregen för en
konstnär ..." Med så enkla medel uppreser
man knappast monument varaktigare än
kopparn. Hur mycket djupare når inte den
sakliga, kärvt sköna berättelsen om kommendör
Trevie Napier, den svårt sjuke fartygschefen
som aldrig lämnade sitt skepp förrän han
döende fördes i land på bår.
I de klarögda och friska reportagen från
krigets skilda skådeplatser — Atlanten,
Qrkney-öarna, Italien och Gibraltar — fäster man sig
vid ett för Linklater karakteristiskt drag: han
är obotligt insulär på samma gång som han
känner sig hemmastadd i vilken miljö som
helst, skotte in i märgen och samtidigt
kosmopolit utan skygglappar och
förhandsinställning. I förbigående observerar man dessutom
hans nära släktskap med Kipling. En sådan
sak som "H. M. S. Flint Castle" har ett
förbluffande syskontycke med Kiplings
presentationer av engelska högsjöflottan under åren
före första världskriget men skiljer sig i ett
högst betydelsefullt avseende: av den
kip-lingska chauvinismen och imperieromantiken
finner man dess bättre inga spår. Bäst minns
man kanske "Våren", en konturskarp
situationsbild från den toscanska krigsskådeplatsens
kaos. Av en slump har Linklater hamnat på det
sitwellska slottet Montegufoni utanför Florens,
och här ställs han med chockartad plötslighet
inför en överväldigande rikedom av evakuerad
renässanskonst; glömd är plötsligt den stora
framryckningen, bombanfallen, hela det
blodiga och dammiga skådespelet bland bergen
runtomkring, tiden har stannat sitt lod; på
kvällen smyger han sig osedd in i det rum där
Botticellis "Våren" förvaras och kysser den
havande Venus och den vackraste av gratierna
— en sentimental, humanistisk handling som
inte blir mindre sympatisk genom att han
framgångsrikt skyddar sina känslor bakom
en mask av kostlig humor. Mer raffinerat
kunde inte Goethes sats om förgängligheten
hos "Volk und Knecht und überwinder" ha
demonstrerats.
Men bokens tyngdpunkt ligger i några fint
arbetade författarporträtt. Av Evelyn Waugh,
den efemäre 20-talsesteten som efter sin om-
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
