Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
sinne. Man kan med stor behållning läsa vad
Ejnar Thomassen har att säga om de stora
poeterna, om Pusjkin och Lermontov, men
också för den dynamiska kraften i Herzens
eller Bjelinskijs idévärld har den danske
litteraturhistorikern resonans. Också med de
stora epikerna, från Gogol och till Gorkij, har
Thomassen lycklig hand. Han svävar sällan
i det blå, hans synpunkter är inte ensidiga.
Möjligen ville man i ett och annat fall ha sett
att de artistiska kvaliteterna hos de
porträtterade diktarna mera ingående diskuterats.
Tho-massens framställning av litteraturen efter
revolutionen är en smula fragmentarisk och
godtycklig. Men den som vill veta något om
den ryska 1800-talslitteraturen har i denna
litteraturhistoriska framställning en rik källa att
ösa ur.
Ejnar Thomassens Dostojevskijporträtt
betecknar naturligtvis en av höjdpunkterna i hans
bok om den ryska litteraturen. En annan dansk
forskare, Vilhelm Grønbech, hann före sin
död sammanfatta sina synpunkter på
Dostojevskij, men Grønbechs skrift om den eggande
och gåtfulle ryske diktaren och förkunnaren
bör inte i första hand fattas som en strikt
litteraturhistorisk studie. Den berömde danske
humanisten har fascinerats av Dostojevskijs
komplikation, men dennes ryska själsskildring
förleder honom emellanåt till vidlyftiga
slutsatser, vilkas bärkraft kan diskuteras.
Folkpsykologi är överhuvudtaget en vansklig genre,
och vid sidan av skarpsinniga iakttagelser och
övertygande analyser finner man i Grønbechs
skrift en del generaliseringar som man har
anledning ställa sig skeptisk mot. Hela den
västeuropeiska litteraturen betecknar Grønbech
som ensidigt idébunden och intellektualistisk.
Han ställer upp denna litteratur mot
Dostojevskij och finner den enklare, mindre
allomfattande än den ryske diktarens värld. Det
är ganska häftigt. Är t. ex. vissa av
Shake-speares skådespel så enkla och osammansatta,
ens vid en jämförelse med Dostojevskijs
själsanalyser? Dostojevskijs "romaner är
själsdramer, våra själsrättegångar", skriver
Grønbech. "Skillnaden beror inte på att ryssen har
ett annat konstnärligt ideal än vi, utan därpå
att han utgår från en annan erfarenhet."
Västeuropeisk väsensart yttrar sig enligt Grønbech
främst i förkärleken för teorien, bundenheten
vid förnuftet, medan den ryska människan,
representerad av Dostojevskij, har en helt
annan livssyn, en helt annorlunda beskaffad
människouppfattning, som karakteriseras så:
"en människa är och handlar som helt, i och
genom allt vad hon omfattar av medvetet och
omedvetet". Resonemanget är alltför generellt,
alltför abstrakt. Det omkullkastas av själva den
litterära utvecklingen i Västeuropa och i
Ryssland.
De skilda etapperna på den ryska
litteraturens väg efter revolutionen 1917 tecknas med
säker hand av Nils Åke Nilsson i hans bok
"Sovjetrysk litteratur 1917—1947". Det är ett
grundligt och skickligt kartläggningsarbete
författaren här utfört. Med föredömlig klarhet
skildras här både revolutions- och Nep-tidens
romantiskt radikala ryska litteratur,
femårsplanernas statsdirigerade litterära produktion
och den senare tidens skönlitteratur i den
socialistiska realismens allenarådande tecken.
Blok, Jesenin, Majakovskij och Pasternak, de
ledande ryska poeterna under denna period,
träder läsaren till mötes i levande och
nyanserade porträtt, men också de mer framträdande
prosaförfattarna blir föremål för intresserad
behandling. Nils Äke Nilsson har försett sin
framställning med rikhaltiga
litteraturhänvisningar. I ett bihang publiceras också några
partiresolutioner rörande skönlitteraturen. Som
handbok är d:r Nilssons skrift av stort värde.
Johannes Edfelt
FOLKE BERNADOTTES
SISTA ORD
Folke Bernadotte: I stället för vapen.
Norstedts 1948. 10:—.
Den vidriga ogärning som ändade greve
Bernadottes liv föranleder oss att med särskild
uppmärksamhet läsa hans sista arbete, vilket
utkom tre dagar före hans död. Man frestas att
i detta se ett slags testamente, och författaren
har i verkets redigering själv framhävt denna
karaktär. I varje fall ger det första kapitlet,
"Dömen icke", en sammanfattning av
författarens livssyn och hans uppfattning av sitt
arbete i Röda Korsets tjänst; därjämte skildras
denna livssyns tillblivelse mot bakgrunden
av de äldre makarna Bernadottes harmoniska
äktenskap.
I föreliggande arbete fyller författaren ut
den bild av sin verksamhet som Röda Korsets
ordförande, varav han i "Slutet" gav en glimt.
Här förs skildringen tillbaka till det andra
världskrigets börj an; över
krigsfångeutväx-lingar och besök i det bombade Berlin förs vi
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
