Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
fram till den punkt då författaren som Röda
Korsets ordförande fick gripa in i det
storpolitiska förloppet — vilken episod här dock
inte återberättas — för att slutligen få en
redogörelse för den nyblivne Röda-kors-chefens
inspektionsresor till skilda hörn av den
krigshärjade kontinenten. Om grevens sista
uppdrag, medlarkallet i Palestina, får vi tyvärr
veta endast helt litet: det sista kapitlet, som
behandlar detta ämne, är daterat den 10 juli
1948 — i flygplan över Medelhavet, på resa
till New York, där Bernadotte sedermera
avlade rapport om sin dittillsvarande insats i det
heliga landet.
Boken är en hyllning till Röda Korset, och
värdet av dettas insats kan säkert inte nog
framhävas. I ett särskilt kapitel vittnar
författaren om den hänförelse för Röda Korsets ideal
som fyllde honom och framhäver dess
internationella roll i en värld som förefaller
ohjälpligt splittrad av politiska och ideologiska
motsättningar. Allt detta är rätt och befogat, blott
det inte föranleder oss att anlägga en
nedsättande syn på dem som med vapen i hand
står det onda emot. Vi får vara tacksamma för
att det även finns sådana. Det visste också
Folke Bernadotte, och det enda man möjligen
skulle kunna invända mot hans framställning
är den i och för sig förklarliga tendensen att
med överseende betrakta de potentater i Hitlers
tredje rike som hade varit honom behjälpliga
i hans humanitära värv; att flera av Himmlers
tidigare mest betrodda män — exempelvis den
famöse Schellenberg — fann lämpligt att i
krigets elfte timme meritera sig hos en
internationell organisation förefaller i och för sig
naturligt. Troligen är det heller inte riktigt,
som Bernadotte skriver, att "tyskarnas
behandling av de västallierade krigsfångarna i regel
var korrekt". Måhända inbegriper Bernadotte
inte fransmän i termen "västallierade", ty det
är klart omvittnat att de franska krigsfångarna
ingalunda behandlades i enlighet med
folkrättens bestämmelser. Britter och amerikaner hade
det bättre, men Nürnberg-processen klarlade
otvetydigt att ett hundratal anglosaxiska
flygare avrättades efter flyktförsök ur ett
schle-siskt fångläger. Åke Thulstrup
KORTARE ANMÄLNINGAR
Vilhelm Ragnar: Bygget. Tiden 1948.10: —.
Om folket på ett bygge har Martin Koch och
Rudolf Värnlund skrivit romaner, och från
samma miljö har Vilhelm Ragnar hämtat
motivet till sin första bok. Av de tre är nog
hans den där man får veta mest om själva
arbetet, från grundschaktning till kungliga
invigningsord (det rör sig om en offentlig
byggnad). Ur den synpunkten kan boken gott
betraktas som ett nytt svar på Folke Fridells
efterlysning av arbetsromaner. Den andra sidan,
som kommit fram i sista tidens diskussion om
arbetardiktning, finns däremot inte så mycket
med av. Kraven på andlig trivsel som
komplettering till den ekonomiska tryggheten tar
visserligen Ragnar upp, men från en ovanlig
synpunkt, som inte direkt rör förhållanden
på arbetsplatsen. Hans skickligt varierade
anfallsstötar gäller nämligen brattsystemet, vars
krångel han anser förbittra livet, i synnerhet
för de ekonomiskt mindre framgångsrika, om
det inte rentav får anses som en viktig orsak
till att människor går under i alkoholism:
eftersom det är besvärligt att komma åt sprit är
det fint att supa. Boken börjar med en träta
om ett spritköp och slutar med en stadig
krog-sväng, med utkastar- och hovmästarmaskineri
i full aktion, och däremellan har man fått
talrika exempel på hur restriktionssystemet kan
förbittra livet för den enkle medborgaren. Det
är emellertid inte för denna visserligen
överväldigande bevisnings skull som man lägger
boken på minnet, och inte heller för dess
utanverk, som knyter an till byggnadsarbetarnas
privatliv med en människoskildring som är
lugn och åskådlig, men rätt mycket liknar ett
halvfärdigt hus, utan snickerier och målningar.
Det är i stället den förträffliga milj öskildringen
som ger "Bygget" dess egenart. Frånsett
anti-bratt-tendensen skulle man kunna kalla boken
en utmärkt underhållningsroman, om inte ordet
fått så ful klang på sistone. Åke Runnquist
Otto Bucht: Anders Sidners ungdom. Natur
och Kultur 1948. 10: —.
"Min nådiga torde gunstbenäget ursäkta om
jag bär mig fumligt åt, ty
fruntimmersklädernas hemligheter har jag ingalunda penetrerat",
anförtror med lätt bekymrad röst
huvudpersonen i Otto Buchts debutroman sin hustru,
när han på bröllopskvällen ska assistera henne
vid uppknäppandet av bruddräktens hakar och
hyskor. Det är ett litet delikat prov på
samtalstonen i boken; att ångermanländska prästmän
vid 1800-talets början skulle ha yttrat sig som
mandariner och spexfigurer är en övertygelse
som författaren vägrar att rucka på.
Överhuvudtaget är det stilistiska inte Otto Buchts
starka sida — även hans berättande prosa
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
