Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Apollinaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
APOLLINAIRE
och rök. Tidskoloriten är beundransvärd, den
är insupen med vakna sinnen, med en förening
av livshungrig lust och intensiv journalistisk
instinkt.
I en efterlämnad tidskriftsartikel, "L’esprit
nouveau et les poètes", framlade Apollinaire
sitt estetiska testamente, och han drog där en
lans för samma frihet inom poesin som inom
journalistiken. Just den journalistiska
bakgrunden till hans lyrik bör inte förbises: en
journalistisk aspekt finns ständigt med,
förnimbar som rörlighet och vitalitet i dikterna,
stundom också som en stilbrytning av i vissa
fall raffinerad artistisk verkan. I
programartikeln påpekade han vidare att sedan
grammofonen och filmen blivit de populära
konstarterna ansåg han poeterna befriade från
popularitetsbördan och bara hade att löpa linan ut
när det gällde att utnyttja sina egna speciella
uttrycksmedel. Han fann det underligt att en
tid som sett filmens rörliga bilder utvecklas
inte förmått poeterna att skapa bildserier för
de mera fantasifulla som inte nöjer sig med
filmfabrikörernas grova alster. Själv hade dock
Apollinaire redan inlett en sådan lyrisk
bildstil, och efter honom har den svept fram som
en virvelvind genom den moderna poesin.
De filmliknande bildsammanställningarna har
blivit lyrikens främsta verkningsmedel, använt
på ett alltmera utstuderat effektivt sätt.
Apollinaire var i främsta rummet en sinnlig,
utåtvänt livsbejakande natur, med ett slags
lugn, elementär förtröstan till liv och död. Han
var ingen mystiker men gav sig gärna hän åt
vittgående fantasispekulationer, som tog sig
uttryck i halvt profetiskt hållna utgjutelser om
människans bestämmelse och universums
hemligheter. Han dyrkade det förflutna närmast
som ett outtömligt förråd av fantasimaterial,
hans verkliga lidelse gällde nuet och kanske
ännu mer framtiden. Han var en utpräglad
framtidsromantiker, utan att därför sakna blick
för det offerväsen som framtidens tillblivelse
innebär, det mått av mänskligt lidande som alla
förändringar kostar. Hans båda centrala
diktsamlingar rymmer var sin stor programdikt,
"Zone" och "Les collines". I den förra blandar
han modern teknik med kristna föreställningar,
hans hänförelse för flygning kommer honom
att jämföra flygplanen med både fåglar och
änglar, och han betecknar Kristus som den
främste flygaren, innehavaren av
världsrekordet i höjdflygning. Han förklarar sig trött på
en förvekligad värld, där Eiffeltornet som en
herdinna vaktar sina bräkande broar och där
även bilarna verkar antika: det enda starka
och unga är alltjämt religionen, "enkel som
hangarerna på ett flygfält". Han går ut på
gatorna, han ser dem friska och rena av sol,
han hör en gatas röst som en trumpet, och han
blandar sig med enkla människor, lyssnar till
dem, dricker in deras liv som alkohol. I "Les
collines" är det religiösa inslaget borta, den
förnyande kraften har han nu förlagt inom
människan själv: ur det okända och
oupptäckta inom människan framspringer hans
framtidsvision. Han ser två väldiga flygplan
strida över Paris, det ena rött, det andra svart,
det ena symboliserande hans ungdom, det
andra framtiden.
Som kalkylen angriper problemet
Som natten angriper dagen
Så angriper min kärlek
Det jag älskar likt orkanen
Som upprycker ett skriande träd
Högre än örnarna flyger människan
Det är hon som är havens fröjd
När hon i rymderna förlöser
Skuggan och de svindlande sorger
Som förenar anden med drömmen
Det är tydligen krigserfarenheten som ligger
bakom: han säger sig ha vägt livet i sin hand
och vet att han kan dö med ett leende. Äntligen
tycker han sig befriad från alla naturliga band:
"Jag kan dö men inte synda!" utropar han.
Det är möjligheternas glödande tid han ser
komma, full av under och förverkligade
legender, med människor som inte längre vet av
någon fruktan, med viljan och begäret
förenade i ett behärskande av skapelsen.
Kriget verkade alltså befriande, förlösande
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
