Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Apollinaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
uppmärksamhet. Den kubistiska
konstrevolutionen var ett faktum redan 1910 och följdes
ett par år senare av Apollinaires bok "Les
peintres cubistes", som bland annat råkade
i händerna på en ung svensk parisresenär, Pär
Lagerkvist, och blev den främste idégivaren
för hans nya litteraturprogram. Våren 1913
kom Apollinaires diktbok "Alcools",
tillsammans med den senare "Calligrammes" hans
mest berömda. Den väckte särskild förargelse
genom sin fullständiga saknad av skiljetecken,
vilket dock lär ha varit en ofrivillig
uppfinning, tillkommen genom något missförstånd
vid sättningen. Trogen sin litterära hasardteori
följde Apollinaire slumpens fingervisning och
blev upphovsman till den modernistiska lyrik
utan interpunktering som sen dess fått så
många utövare världen runt.
Strax före kriget började Apollinaire
experimentera med vad han kallade lyriska ideogram,
eller senare calligrammes, och lät fotografiskt
reproducera dessa halvt som teckningar
utförda dikter, där orden bildade illustrativa
eller symboliska mönster. Han ville en ny
ordens frihet, han strävade bort från
litteraturen i poesin, han sökte med alla medel det
överraskande, det improvisatoriskt omedelbara.
Han introducerade sina "samtalspoem",
sammanställda av lösryckta intryck och fraser,
uppsnappade vid kaféborden och direkt
nedkastade: dikter av slumpvis hopbragt material,
där poesin skulle uppstå genom de bisarra,
fantasieggande sammanställningarna. Prov på
dessa olika försök att förnya lyriken återfinns
i samlingen "Calligrammes", som utkom just
innan han dog, 1918. Mycket av denna volyms
innehåll skrevs under kriget, vid fronten,
bakom artilleripjäserna och i skyttegravarna,
och hör på gott och ont till den mest genuina
lyrik som tillkom under andra världskriget.
Apollinaire hälsade kriget med entusiasm
och förblev en märklig förening av dugande
soldat och glödande poet. I kriget mötte han
den moderna tid som han drömt och diktat
om, han upplevde det som äventyr och
exalta-tion, det spänningstillstånd som var hans sanna
klimat. Han började som artillerist men
övergick sen till infanteriet, där manspillan var
större och befordringarna gick fortare. Det var
i skyttegravarna han träffades av en
granatskärva i huvudet, och efter att ha genomgått
flera operationer fick han :i fortsättningen nöja
sig med en plats i censuren. Stolt över sin
löjtnantsuniform uppträdde han i Paris, en
allvarligare och högtidligare man än förr, utpräglat
patriotisk och aktivistisk. Han skrev en ganska
grotesk pjäs, "Mamelles de Tirésias", som han
kallade "surrealistisk" (detta ryktbara ords
debut) och som förenade hans erotiska
frispråkighet med aktuell födelsepropaganda.
Hans inställning till kriget kom snart den
krigshatande unga generationen att ta avstånd
från honom, och han blev länge förnekad även
det erkännande han hade rätt till som lyrisk
pioniär.
Apollinaire har bidragit: att införa ett friare
förhållande till de poetiska uttrycksmedlen, en
djärvare och spontanare hållning. Attraktionen
hos hans egen lyrik ligger kanske framför allt
i den suveräna bekymmerslösheten, den
självklara naturligheten. Han är den talande poeten,
egendomligt närvarande, nästan fysiskt
påtaglig, utan någon tillgjordhet i tonfallet, utan
någon iver att nå en speciell, pressad
konstnärlighet. Han tror på lyrikens närvaro överallt,
i de mest vardagliga ting, och han lyckas ofta
rädda över till papperet en sådan
tillfälligheternas och de obetydliga företeelsernas poesi.
Men naturligtvis händer det också att han
misslyckas, att alltför prosaiskt och betydelselöst
material kommer med. Inte sällan står
underbara anslag och lysande partier i omedelbar
närhet av trivialiteter. Men denna brist på
fulländning utgör på sitt sätt en vinnande
egenskap, gör diktaren mindre mästerlig och mera
mänsklig. Den bidrar att ge Apollinaires lyrik
dess närhet och dess tidsprägel. Det är en lyrik
intim som dagboksanteckningar, den verkar
fläckad av regn och tårar, av mat och vin. Den
har den snabbt nedkastade skissens behag, med
en kvardröjande lukt av löv, storstadsdamm
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
