Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Clas Engström: Scener. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENER
har fallit ner över de skrumpna
fingrarna-En blomma som slokar, tänker Calle, en
torkande blomma. Så tänker han ingenting och
går fram och lägger sin hand på hennes axel.
— Lugna dej nu, Mor. De va ju bara skoj
alltihop. De va ju ingen som mena nå.
Men hon lugnar sej inte. Hennes gråt trasar
sönder allt det lugn, som kan finnas i ett
sovrum. Calle står stilla med handen på hennes
axel utan att kunna göra nånting, utan att ens
kunna tänka.
Detta är en gråtande kvinna och hennes son.
Och sonen kan inte trösta. Ty kan en son
nånsin bli starkare än sin mor!
— Å, Carl, de gör så ont, så ont. Och hon
gnider bröstet med sina diskröda händer, som
ville hon lindra smärtan där inne. Ä, Carl, va
ska ja göra? O, om ja finge dö. Ja vill inte
leva. De gör så ont. Om ja inte bara va så feg,
men ja vågar inte dö. Ä, Carl, de gör så ont!
Och Carl. Ja, vad ska Carl, en son, göra,
säga. Carl tiger. Han har inga ord att hjälpa
med. Hans hand faller kraftlös ner till sidan
och gömmer sej, liksom skamset, i byxfickan.
Han vrider sej ett halvt varv och går steget
fram till fönstret. Det är skönt att låta blicken
bara försvinna i himmelens bottenlöshet. Dö,
tänker han. Självmord. Och så säger han högt
vad han tänker:
— Ja va en gång nära att begå självmord.
— Du? säger hon och tror det inte. Du som
e så omtyckt av alla, som e så gla jämt å har
de så bra på alla sätt å vis?
— Ja, säger han och ler lite, lite grand, ja,
å ändå. Där ser du. Ja kan säga desamma
till dej
Det blir lite tyst, och i tystnaden skjuter
Mors snyftningar upp som utropstecken.
— Jo, de va nära, säger han i avslutande
ton.
Blåklar dag. Det blåser visst svagt från
sydväst. Snövatten porlar i rännsten. På en del
ställen är gatans asfalt blek och torr. Det
börjar bli vår, tänker Calle och säger:
— Snart e de vår. Snart har dom sista
smutsiga snöresterna plånats ut av solen å vin-
darna. Snart ska gatans torrbleka fläckar
förenas till stora fält. Ä sanden, som mem har
strött ut för halkans skull, ska gnissla mot
trottoarens stenläggning, när folk går hem
från jobbet om aftnarna. Snart ska unga
människor gå med oppknäppta överrockar å kapper.
Å en å annan friskus ska gå barhuva. Å de
ska va skönt att känna vinden mot ansiktet,
när man går kvällspromenaden å tänker på
i dag å i morron. De ska vara vackert i
världen — att leva i vardagsvärlden. Ä ändå måste
man säga de där me bitterhet ibland, ofta. De
finns så mycke som äcklar, så mycke som e
fult,
Här står Calle och försöker tala sin mor
igenom — och här sitter hans mor och hör
honom likgiltigt långt borta tala om livet och
döden — vem kan egentligen göra det.
Fult, tänker hon. Meningslöst fult. Vad
tjänar det till att sträva, att arbeta. Stoppa
strumpor, tvätta skjortor, laga mat, diska två
gånger om dan, tre. Tre. Föda tre barn, som
skriker och sprattlar med krumma ben och
blir större och starkare, förståndiga, nästan
vuxna. Och så skrattar dom åt en. Vad är det
då för mening ...
så mycke ensamhet å pina å misslyckande,
så mycke tröstlös gråhet att all färg kan
försvinna. Men i alla fall — att dö — kväver inte
tanken. Grått är ljusare än svart. Ä i det gråa
kan man ju finna färgstänk.
... det är väl ingenting kvar då. Bara
urblekta barnkläder i en låda. Och trasiga
strumpor att stoppa. O, att få domna bort. Slippa
allt ont. Slippa — å. Och barnens skratt. Slippa
vara föraktad av alla. Slippa ifrån allting
—-detta, och Carl,
Färgstänk om våren, som kommer. Som
aftonen, me vardagens glädje — kaffet å
grammofonmusiken du vet. Nog e de bättre
att leva. De e som den där Hamlet egentligen
borde ha sagt,
att inte se Carl mer, att inte se Carl stå där
i fönstret och tala, försöka trösta. Carl, min
gosse, hur skulle du klara dej utan mej! Vem
skulle då pyssla om dej, om jag inte fanns —
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
