Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Clas Engström: Scener. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENER
berg: Vad vill du egentligen? Är det bara på
djävulstyg___Eller!
Nu går dörren igen. Girigt väntar dom
smutsbruna väggarna. Bolin stoppar undan sin
penna och ser på Mellberg — först på hela
ansiktet, sen bara på finnen på hakan. Eller,
tänker Mellberg.
— Ja, alltså, säger Bolin till finnen, de
verkar kanske konstit, men ja hadde faktist inte
tid att gå i skolan. Ja hadde så fantastit mycke
att göra, säger han och tänker att fantastigt
är ett sämre ord än förbannat, och hur kommer
det sej att gubben alltid har en finne, antingen
i pannan eller på hakan. Alltså, även om de
inte hadde varit sport utan vanli skoida, så
hadde ja likt, hadde ja i alla fall vari tvungen
att stanna hemma. Bolins underläpp putar ut
lite tjurigt-gråtfärdigt mens han talar.
Mellberg tar bort blicken, kör ut den genom
det smutsrandiga fönstret. Det är en grå dag.
Så ser han på Bolins bleka panna.
— Ja, men de förstår väl Bolin, att de här
går inte an. (Nu väller tröttheten upp i bröstet
på Bolin. Skratta, Pajazzo. Ärlighet varar
längst. Frihet... Frihet — ett djävulens
påfund.) Bolin kunde väl åtminstone ha begärt
lov hos rektorn. (Nu tänker Bolin ingenting.
Han tittar på en repa i katedern. Biter sej i
läppen. Det är bara hopplöshet i honom.
Paragrafer i smutsbruna väggars skepnad glor
hånfullt ner på honom. Eller, tänker Mellberg.
Men det där, som är Eller, glider undan igen.)
Va vill ni egentligen? Va e de me den här
klassen egentligen? All den här frånvaron. De
e ju alldeles barockt. (En stor, tung, brun
stol flyger förbi i Bolin, när Mellberg säger
barockt.) Titta här! Med en simsalabimrörelse
slår han upp klassboken. Jo, det har nog varit
mycke frånvaro. Ja förstår inte de här. E de
meningen att trakassera mej på någe vis ? Men
mens han säger det tror han det inte längre.
Och nu växer Bolin lite grann. Jaså, ligger
det så till? Stackars gubbe, tar han så illa vid
sej, är han så känslig? Och frihetens krav blir
mindre. Lugnt säger han:
— Men de tror väl lektorn ändå inte. De
e ju ett fullständit misstag från lektorns sida.
Om nån i den här klassen e borta, så har han
säkert all anledning att vara de, även om (Och
Bolins röst blir högre och envis i tonen.) de
inte alltid e den, som står på sjukintyge.
Eller, tänker lektorn, och nu stiger det till
en visshet i honom: Eller är det så, att du
fordrar detta av dej själv — för frihets skull
och självrespekts. Och nu kan han befriat
tänka: Stackars pojke. Akta dej nu. Akta dej.
Ett skred, en lavin av paragrafer kan vältra
sej över dej. Dåna. Och dränka dej, utplåna
dej. Men så måste han övertala, och med hög
röst, därför att alltihop är så klart, säger han:
— Ja, men de kan väl Bolin ändå förstå,
att de här inte kan gå för sej. Alla lärare e
fullkomlit upprörda över den här frånvaron.
Ä Bolin, hur kan Bolin göra så här — efter
allt besvär ja har haft me Bolin, å talat särskilt
me rektorn om Bolins franska, å ordnat så att
deri inte ska ligga Bolin i fatet, så att Bolin
ska kunna få sin studentexamen. (Få sin
studentexamen. Ungefär som: "Här e två kröner.
Gå på bio å sluta lipa." Nu är Bolin en liten
gosse. Nu är självrespektskravet
snorungetjur-aktighet.) Å så gör Bolin på de här vise. I slute
på läsåre å allting. Ja, ja förstår inte.
Men mens lektorn säger att han inte förstår
tänker han att han mycke väl förstår, men
här måste man — ja — prestigen.
— Bolin får ta sej en funderare på den här
saken.
— Ja, säger Bolin och är fortfarande en
liten gosse, som ska få sina två kröner,
kanske — om han är snäll.
Nu är det tyst — en sån där "tankfull"
tystnad, som tankarna kilar kors och tvärs i.
Mellberg: Stackars pojke — men prestigen.
Bolin: Få sin studentexamen. Och i tystnaden
skrattar dom snusbruna väggarna sina stumma
hånskratt.
— Ja, säger Mellberg, nu kan Bolin gå.
Och Bolin går. Smala axlar, händerna på
ryggen, huvudet nerböjt. Man skulle kunna tro
att han tänker på nånting.
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
