Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - W. Somerset Maugham: Hur jag skriver noveller. Översättning av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR JAG SKRIVER NOVELLER
Det hade varit razzia i bordelldistriktet i
Honolulu innan vi seglade, och ryktet ombord
visste förmäla, att hon gjorde denna resa för att
undgå häktning. Mina anteckningar fortsätter:
lf. Missionären. Det var en lång mager man med
långa, löst ledade lemmar, han hade håliga kinder och
utstående kindknotor, hans fina, breda, mörka ögon
låg djupt i sina hålor, han hade tjocka, sinnliga läppar,
han hade ganska långt hår. Han såg ut som eftt lik och
hade en blick som av undertryckt eld. Hans händer
var breda, med långa, ganska fint formade fingrar.
Hans av naturen bleka hy var starkt bränd av den
tropiska solen. Mrs W. Hans hustru. Det var en liten
kvinna med håret synnerligen omsorgsfullt friserat,
New England; vattniga blå ögon bakom guldbågad
pincené, hennes ansikte var långt som en tackas, men
hon gjorde inte intryck av dumhet, snarare av ytterlig
livlighet. Hon hade de kvicka rörelserna hos en fågel.
Det mest anmärkningsvärda hos henne var hennes röst,
hög, metallisk och oböjlig; den träffade örat med en
skarp monotoni, irriterande för nerverna som det
oavbrutna bullret av en pneumatisk borr. Hon var klädd i
svart och bar en guldkedja om halsen, från vilken det
hängde ett litet kors. Hon berättade för mig att W. var
missionär på Gilbertsöarna, och att han ofta fick lov
att göra långa färder i kanot, då hans distrikt bestod av
vitt skilda öar. Under dessa perioder stannade hon vid
huvudkvarteret och skötte missionen. Sjön gick ofta
mycket hög, och resorna var inte riskfria. Han var
läkaremissionär. Hon talade om infödingarnas
deprava-tion med en röst som ingenting kunde dämpa och med
en våldsam, salvelsefull fasa och berättade om deras
bröllopsseder, som var obscena utöver all beskrivning.
Hon sade, att när de först kom dit, var det omöjligt att
finna en enda bra flicka i någon av byarna. Dans
tad-lade hon bittert.
Jag talade endast en gång med missionären
och hans hustru och inte alls med miss
Thompson. Här är mitt utkast till novellen:
En prostituerad, på flykt från Honolulu efter en
razzia, landstiger på Pago Pago. Där landstiger också
en missionär och hans hustru. Likaså berättaren. Alla
är nödsakade att stanna där på grund av en
mässlings-epidemi. Missionären, som utlistat hennes yrke,
förföljer henne. Han driver henne till förtvivlan, vanära
och ånger; han har ingen misskund med henne. Han
intalar guvernören att befalla henne återvända till
Honolulu. En morgon finner man honom med halsen
avskuren för egen hand, och hon blir åter strålande och
lugn. Hon ser på män och utropar hånfullt: Smutsiga
svin.
Läsaren torde ha observerat att berättaren
var införd i originalanteckningen till "Regn",
men i den skrivna historien är han utesluten.
"Regn" kom till av den orsaken att jag råkade
träffa personer här och där, som i och för sig
eller på grund av någonting jag hörde om dem
väckte tanken på ett ämne som tycktes passa
för en "short story". Detta för mig in på ett
tema som alltid har intresserat författare, och
som någon gång förorsakat publiken,
författarnas råmaterial, en smula oro. Det finns
författare som påstår, att de aldrig har en levande
person i tankarna, när de skapar en figur.
Jag tror att de misstar sig. De hyser denna
åsikt, emedan de icke med tillräcklig omsorg
granskat minnesbilder och intryck på vilka de
byggt upp den figur som, enligt vad de gärna
inbillar sig, är deras egen uppfinning. Om de
gjorde det skulle de upptäcka, att de, om inte
idén var hämtad ur någon bok som de hade
läst, vilket ingalunda hör till ovanligheterna,
fått den genom en eller flera personer, som de
någon gång känt eller sett. De stora författarna
i forna tider gjorde ingen hemlighet av det
faktum att deras diktade figurer byggde på
levande människor. Vi vet att den gode sir
Walter Scott, en man med de mest upphöjda
principer, porträtterade sin far, först med
skärpa och sedan, när hans vrede under årens
lopp skingrats, med tolerans. Henri Beyle
har, i manuskriptet till åtminstone en av sina
romaner, antecknat i marginalen namnen på
de verkliga personer han använt som modeller.
Och så här säger Turgen ev själv:
För min del måste jag bekänna, att jag aldrig
försökte skapa en typ utan att ha, inte bara en idé utan
en levande person att utgå ifrån, hos vilken de skilda
elementen funnos harmoniskt sammangjutna. Jag har
alltid behövt en grund på vilken jag kunde stå säkert.
Med Flaubert är det samma historia; att
Dickens fritt använde sina vänner och
släktingar är välkänt, och om man läser Jules
Renards "Journal", en synnerligen instruktiv
bok för vem som helst som vill veta, hur en
författare arbetar, märker man med vilken
omsorg han skrev ned varenda liten detalj
659
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
