Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - W. Somerset Maugham: Hur jag skriver noveller. Översättning av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W. SOMERSET MAUGHAM
i fråga om vanor, sätt att tala och utseende hos
de personer han kände. När han börj ade skriva
en roman, fick han bruk för detta magasin med
omsorgsfullt insamlade uppgifter. I Tjechovs
dagbok finns anteckningar som tydligen gjorts
för framtida användning, och i hågkomsterna
av hans vänner förekommer talrika
hänsyftningar på de personer som varit förebilder för
vissa av hans figurer. Det förefaller som om
tillvägagångssättet vore mycket vanligt. Jag
skulle vilja säga, att det är nödvändigt och
oundvikligt. Dess lämplighet är iögonfallande.
Man har vida större utsikter att beskriva en
urskiljbar mänsklig varelse med egen
individualitet, om man har en levande modell. Fantasin
kan inte skapa någonting ur tomma intet. Den
behöver förnimmelsens stimulans. Den
författare vars skapande förmåga har satts i rörelse
av någonting säreget hos en människa (säreget
kanske endast för författaren) förfalskar sin
idé, om han försöker beskriva den människan
annorlunda än han ser henne. Varje figur
är ett odelbart helt, och om man försöker
föra människor bakom ljuset genom att göra
en kortväxt människa lång till exempel
(alldeles som om kroppsbyggnaden inte hade
någon inverkan på karaktären), eller genom
att göra henne kolerisk, när hon för övrigt
har drag som åtföljer ett jämnt humör, förstör
man den plausibla harmoni (för att använda
Baltasar Gracians vackra ord) av vilken hon
består. Det hela skulle vara en enkel sak om
det inte vore för vederbörandes känslor.
Författaren måste ta i betraktande människans
fåfänga och den Schadenfreude som är en av
hennes vanligaste och mest avskyvärda brister.
En mans vänner finner nöje i att känna igen
honom i en bok, och fastän författaren kanske
aldrig någonsin har sett honom, kommer man
att för den förmodade modellen hålla fram
"hans levande avbild", speciellt om den är
mindre smickrande. Ofta finner någon ett drag
som han känner igen från sig själv, eller en
beskrivning av den plats där han bor, och i sin
inbilskhet drar han genast den slutsatsen, att
den beskrivna personen är ett porträtt av honom
själv. I min berättelse "En utpost" var sålunda
residenten utformad efter en engelsk konsul
som jag en gång hade träffat i Spanien, och
den var skriven tio år efter hans död, men jag
har hört att residenten i ett distrikt i Sarawak,
som jag beskrev i historien, var högst
förnärmad, emedan han trodde jag hade haft
honom i tankarna. De bägge männen hade inte
ett drag gemensamt. Jag tror inte någon
författare försöker göra ett exakt porträtt.
Ingenting är i själva verket så oklokt som
att i ett skönlitterärt arbete införa en person,
som drag för drag är hämtad ur levande livet.
Alla hans valörer blir felaktiga, och underligt
nog kommer inte de andra figurerna i
berättelsen att synas falska utan han själv. Han
övertygar aldrig. Det är orsaken till att de
talrika författare som attraherats av den
numera döde lörd Northcliffes egendomliga och
mäktiga gestalt, aldrig lyckats framställa en
trovärdig person med honom som modell. Den
modell en författare väljer är sedd genom hans
eget temperament, och om det är en författare
med någon originalitet, behöver det han ser ha
föga relation till fakta. Han kan se en stor
man liten eller en frikostig snål; men,
upprepar jag, om han ser honom stor, måste han
förbli stor. Han tar endast vad han behöver av
den levande individen. Han använder honom
som en spik att hänga sina egna
föreställningar på. För att nå sitt mål (den plausibla
harmoni som naturen så sällan skänker) ger
han honom drag som modellen inte besitter.
Han gör honom sammanhängande och
substantiell. Den skapade figuren, resultatet av
fantasi grundad på fakta, är konst, och det
verkliga livet är, som vi vet, endast material
därtill.
Det egendomliga är att när en författare
anklagas för att ha kopierat den ena eller
andra figuren ur levande livet, betonas endast
de mindre berömvärda egenskaperna hos offret.
Om man säger om en figur, att han är snäll
mot sin mor men slår sin hustru, kommer alla
att utropa: Det där är Brown, så rått att säga
att han slår sin hustru! Och ingen tänker ett
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
