Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN PARIS
får innan allt återvänt till ordningen (samtliga
Gallimard).
Den allra senaste romanen heter "Saint
Glinglin" (Gallimard) och innehåller en
omarbetning av två tidigare böcker, "Gueule de
Pierre" och "Temps mëlés", samt en
fortsättning av dem. Det är ett humoristiskt-satiriskt
epos om ett fantasiland, den s. k.
"Födelsestaden", där man varje år firar nationaldagen,
Saint Glinglin-dagen, med att krossa porslin
på torget. Staden njuter till en början av ett
oavbrutet vackert väder, tack vare en
väderleksmaskin, som avlägsnar alla regnmoln,
men genomgår en serie häftiga omvälvningar,
den gamle borgmästaren störtas, och hans
äldste son, en fanatiker som upptäckt Livets
mysterium i Den Främmande Stadens
akvarium i smärtsamt betraktande av fiskarnas
fasansfulla levnadsvillkor, förstör
väderleksmaskinen. Det vackra vädret återvänder inte
förrän hans yngste bror offrar sig själv,
upphängd i ett nät på en mast. Hans offer gör
honom till helgon, man kallar honom Saint
Glinglin (Queneau anför här spetsfundiga
etymologiska resonemang), och hans dag firas
varje år med porslinskrossning. Alla är nöjda,
allt är som förut, det är bara den skillnaden
att folket nu tror sig veta hur de skaffar och
avskaffar det vackra vädret.
Det ligger nära att uppfatta en så pass
overklig berättelse som ett försök till en myt och
söka finna dess djupa mening. Jag tror för
min del inte att man skall läsa den annat än
som en saga, en rolig och fantasifull historia
som "Gargantua", där den eventuella
"lärdomen" snarast ligger i de satiriska porträtten
eller skildringarna under berättelsens gång,
i driften med det godtyckliga och absurda i
alla bruk och seder som vördas som okränkbara
lagar. På djupet ligger en ganska bitter
övertygelse om livets meningslöshet, som
kontrasterar mot den ljusa livssynen hos Rabelais, vars
arvtagare han är, ty även om han talar argot
när Rabelais och Moliére talar gascognska eller
limousindialekt är det samma fabuleringsför-
måga och samma berättarglädje och samma
rika och självironiska ordkonst.
Aymé, Audiberti, Queneau, tre "humorister"
vilka avstått från livets mening för dess
mångskiftande förlopp. Den bittra bottensatsen i
deras humor närmar dem en typ som Hjalmar
Bergmans, även om var och en av dem har
sitt speciella temperament.
2
Den stränga ungdomen
Hösten bjuder på några intressanta
debutanter. Den första av dem är av gammal
för-fattarfamilj, sonson till en akademiledamot och
heter Hervé Bazin. Hans roman "La Vipère
au Poing" (Grasset) är också skriven på ett
utmärkt språk, på en gång enkelt och lidelsefullt.
Det är tydligen en självbiografisk skildring.
Barndomsminnen brukar vara en angenäm
lektyr; ibland får man ett intryck att barndomen
är en och densamma för alla, alltid finner man
någon detalj man känner igen från sin egen.
Inför Bazins barndomsminnen står man
fullkomligt desorienterad och är tacksam för det.
Hela romanen andas ett outsläckligt hat mot
modern, som av sina söner kallades
"Fol-coche" = Folie cochonne. Längre lär man inte
kunna gå! Hon skildras också som ett
monstrum som böjer hela huset, den intetsägande
och viljelöse familjefadern inbegripen, under
ett fruktansvärt skräckregemente. Men sonen
växer upp, modern åldras, och snart är hans
och moderns viljor jämnstarka. Men med fasa
upptäcker han att han ur kampen har växt
fram mentalt snedvriden, berövad all tro, allt
hopp och all möjlighet till kärlek; hatet till
modern och den hänsynslösa självhävdelse han
har blivit tvungen till har bränt bort allt annat.
Boken är skakande och fängslar genom det
intryck av något äkta och självupplevat den
förmedlar. Frågan är bara om Hervé Bazin
kommer att lyckas lika bra när han lämnar det
självbiografiska. Det får tiden utvisa.
RenÉ-Jean Clot debuterar med en roman
som är förlagd till ett sinnessjukhus: "Le Noir
de la Vigne" (Gallimard). Den omfattar i grund
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
