Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Brev från Paris - Carl Johan Elmquist: Poesi og poetik. Brev fra Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL JOHAN ELMQUIST
och botten två berättelser, den ena i den andra.
Båda skildrar sinnessjukhuset sett med ett
barns skräckslagna blickar. Båda är lika
suggestiva, men på var sitt sätt: den skrämmande,
vedervärdiga backanalen hos sjukhusets
överläkare, om vilken man inte vet om han själv
är normal eller inte, där festen ackompanjeras
av de sjukas ylande körsång av "Carmen", som
de fått lära sig för att roa de inbjudna; och
den olidligt spännande scenen i andra delen av
berättelsen, där patern i ett pressande
korsförhör förgäves försöker tvinga fram en
bekännelse ur tre gendarmer som våldtagit en av de
kvinnliga patienterna.
René-Jean Clot är obestridligen en
begåvning och har en kraftfull och övertygande stil,
även om man kan invända mot själva
romanens uppdelning i två så pass föga
sammanhängande avsnitt och mot en viss tendens att
överlasta bilderna. Även om skildringen
grundar sig på egna upplevelser — vilket ju är
helt naturligt — märker man inte hos honom
samma beroende av det självbiografiska som
i "La Vipère au Poing".
Julien Blanc, som förra året gav ut de
två första delarna av sin romansvit "Seule la
Vie ..." (se BLM oktober 1947), är ett tydligt
exempel på faran av en alltför stor bundenhet
vid de personliga minnena. Den avmattning
som var märkbar redan i andra delen är
ändå tydligare i den tredje del, "Temps des
Hommes" (Pré aux Clercs) som han just givit
ut. Handlingen är huvudsakligen förlagd till
spanska inbördeskriget men lägger inte
någonting till de många berättelser som redan skrivits
om den blodiga kampen.
Det finns mycket liten plats för
barmhärtighet och glädje i Bazins, Clots och Blancs
böcker. De är alla angrepp, mot miljön eller
livet, de är ungdomens stränga granskning av
en mörk värld, där ingen väntar på under.
Kanske har Aymé eller Queneau, som också
genomskådat livets grymhet och
meningslöshet, gjort rätt när de överseende med
människornas brister själva infört undret i världen,
och framför allt det undrens under som är en
god människa.
CARL JOHAN ELMQUIST
POESI OG POETIK
Brev fra Danmark
Hvis man vil mærke den yngre danske
litteraturs pulsslag, gør man klogt i at stifte
bekendtskab med det nye litterære tidsskrift
»Heretica« (Wivels forlag, kr. 15.— pr.
årgång), som endnu befinder sig i sit første
leve-år. Det er af alle danske tidsskrifter det, som
bedst svarer til det franske begreb une petite
revue; dets formål er ikke af orienterende art,
og det har intet blot nogenlunde præcist
formu-leret program. Alligevel synes det besjælet af
en kampånd, men hvis man skal sige, hvad det
kæmper for, kommer man i en svær forlegen-
hed og må til sidst tage sin tilflugt til sådanne
vage og abstrakte ord som »personlighed«
eller » poesi«.
Navnene på nogle af bidragyderne i de
hid-til udkomne numre fortæller mere om
»Here-tica«s uudtalte program. Der er først dets to
redaktører, de to unge lyrikere Bjørn Poulsen
og Thorkild Bjørnvig, af hvilke den sidste
vakte berettiget opmærksomhed med sin
debutbog »Stjernen bag Gavlen« ifjor. Dernæst
dig-teren og forlæggeren Ole Wivel, en ung
idealist, som på sit forlag har udgivet bøger af
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
