Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
som så länge varit poetisk natur hos Bertil
Malmberg och nu ofta ersättes av en lätt
impressionism, ibland av en nästan
surrealistisk associering och inte så sällan av en
deprimerad gest, som närmare röjer skaldens rent
mänskliga natur. Till de dikter som man först
tydligast urskiljer och småningom uppskattar
alltmer, hör "Livets åldrar", där särskilt
avsnittet om ungdomen är anmärkningsvärt:
Detta är ungdomen___
Bedräglighetens fanor. Den krökta läppen.
Fläckar av saffran.
Uppbrottet från kroppens mitt.
Uppbrottet från intet mål.
Tavlan med nymferna.
Något liknande kunde man knappast tidigare
tänka sig att Bertil Malmberg skulle skriva.
Det är överraskande, att den suveränitet som
skalden alltid ägt i den formella gestaltningen
så pass osökt har kunnat överföras i ett sådant
skissmaner. De stora maskinernas mästare röjer
sin säkerhet också i handteckningen. "Tavlan
med nymferna" är en överdådig effekt, som
ger en besynnerlig extra dimension åt poemet.
Men nog är man här farligt nära det
förledande smyckets konstregioner. Och granskar
man samlingen närsynt skall man — dess
bättre — finna många sådana försyndelser mot
det asketiska tonfallsidealet. Skaldens
underbara förmåga att ge skarp relief åt en enstaka
rad har sällan framträtt som i denna bok. Vem
är inte lättfärdig nog att mitt i denna stränga
bok bli djupt själsligt förförd av "melodiska
ängar och den dolda åskan i rosorna ..."? Det
är inte lätt att i sådana fall ställa sig döv och
bara vara seende.
"Men vad hjälper musiken?" I de avsnitt
som utgör samlingens tyngdpunkt får inte ens
ödslighetens flöjter spela, de enda melodier
som får höras är "melodier av aska".
Människan är alltför fruktansvärd för att vara värd
ett rikare ackompanjemang än rysning och
fasa. När rapporterna om Auschwitz skräller
genom Hades lyssnar Heliogabalus:
Mer! stönade han
•— och stampade med foten:
den kraftlösa skuggfoten ...
Själva klanglösheten har blivit ett nytt poetiskt
verkningsmedel hos Bertil Malmberg. Och det
är just denna klanglöshet man tycker att man
efter detta inte kan undvara hos den kanske
konstförfarnaste, den klangfullaste av vår tids
svenska skalder. Så kan man ändå acceptera de
tvåradiga dikter, för vilka diktsamlingen redan
hunnit bli beryktad:
Att vara någon till glädje
på glädjelösa jorden ...
Alltså melodi av aska. Men man undgår inte att
förnimma glöden som förtärt sig själv.
Endast "tystnad, avstånd och förmörkelse"
är hederliga, heter det i den mindre asketiska
och mycket beundransvärda sviten "Fåglarna".
Men den som vill livnära sig som arkitekt kan
inte bara rita ruiner, den som vänder sig till
seende kan inte bara visa mörker. Den svarta
pessimism, som inte längre på samma sätt som
förr trotsigt bjudande och mäktigt varnande
förkunnar världsundergångens praktfulla tema
utan stannar i den dova vanmaktens rysning,
kan dock lika litet som förut undvara animas
urbilder och den formens höghet med vilken
man nalkas dem. Därför skymtar de även
här. Konungaskapets figur återstår endast som
dödsmask — "en härskarfrid herrelös, utan
undersåtar". Men levande är den viktigaste
urbilden gestaltad: det moderliga. "Du är av
mödrarnas dunkla släkte", heter det i ett poem,
som kanske är en kärleksdikt, fastän jaget är
reducerat eller upphöjt till en dubbel urbild:
son och far. I det avsnitt som bär
diktsamlingens rubrik finns också en hyllning till vad
som kan kallas evigt i människorikets ruiner:
Men äras skola ändå i evighet
mödrarna
och deras bleknade kronor:
Niobes sanärta
och de som föddes i Belsen.
Här är inte melodin av aska. Bertil Malmberg
undgår inte så lätt kopparen, men det är ju
inte alltid bara skriften i vattnet som är sann.
Och nog hjälper musiken — inte vid men
bortom marterpålarna. Åke Janzon
HOTAD IDYLL
Bengt E. Nyström: Höstdagjämning. Dikter.
Diakonistyrelsens bokförlag
1948. 4:50.
Karl Asplund: Att överleva. Dikter. Bonniers
1948. 6: 50.
Det är en främmande värld man träder in i,
när man läser Karl Asplunds "Att överleva"
och Beng E. Nyströms "Höstdagjämning". Det
är inte den traditionella versformen som utgör
barriären — det brukar ju gå bra att läsa
Gyllenborg eller Baudelaire — men de ädla
tänkesätten, den lätt patetiska auran kring
•673
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
