Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
kategorin hör också den bok som kommit nu.
Men mellan de senaste romanerna ligger en
novellsamling, som invarslade nya tongångar
och en nytillkommen dimension, och årets
roman betecknar likaledes något nytt i
Rund-quists författarskap. Det bleka, men ofta
utsökta, utpenslade psykologiska valörmåleriet
var länge hans främsta tillgång, och det var
först och sist vardagens, den skenbara
händelselöshetens långsamt fortskridande men
livsavgörande processer som sysselsatte honom.
Men om den nya romanen stoffligt och
tematiskt ansluter sig till de föregående, så vittnar
den likafullt om en konstnärlig förnyelse, som
är högst remarkabel.
Även här rör det sig om alldagliga
människor och ett alldagligt äktenskap: den
trettioåttaårige kamrern vid varvskontoret i en
hamnstad på västkusten, hans fyra år yngre hustru,
deras fyra ungar. Och vad är det som sker?
Nästan ingenting. Bara en mångårig längtan
och dröm, inte efter något särskilt, bara ut och
bort från det kvalmiga redet, väckes till nytt
liv med blåsten en solig höstdag och finner
fäste hos unga, nittonåriga Eva på kontoret,
som om en vecka skall försvinna till
Stockholm, och med ens blir det som om hon, som
han aldrig förut lagt märke till, skulle
förkroppsliga hans lyckodröm och hota att för
alltid ta den med sig. Att träffa Eva, att vara
hennes ungflicksljuvlighet nära blir plötsligt
det viktigaste av allt, blir livet självt, och så
råkas de två kvällar, inte mer, hos en tredje
person, berusa sig en smula med alkohol och
varandras närhet, prata om likgiltiga ting och
förnimma en hemlig mening i varje ord, växla
en hastig avskedskyss i Evas port, träffas på
nytt, tills den uppjagade men flyktiga
stämningen går i kras med en liten explosion, med
den krossade kaffebryggaren, som efterlämnar
små sår — på händerna.
De två tre dagarnas lilla fantasiäventyr har
i alla fall varit tillräckligt för att den mjuka,
godsinta men ohjälpligt småborgerliga fru
Dora, som har så utpräglade
äganderättskänslor gentemot man och hem, skall ha vädrat
faran. Ingenting blir utsagt mellan makarna,
men den ömsesidiga misstämningen griper
dem. Mannens alltid förnimbara oro, hans
molande vantrevnad, hans dagdrömmar och
fj ärrlängtan ha aktualiserats, bli till plågsam,
påtaglig visshet för den svartsjuka hustrun,
men hans barnsliga hjälplöshet i den nya och
oväntade situationen utlöser också hennes
ständigt vaksamma moderlighet, hennes ängsliga
hönsmammeinställning. Den eviga Eva har för
några korta ögonblick svävat förbi den gamle
Adam, innan allt återgår till ordningen, innan
han åter söker och finner hamn i den trygga
hustrufamn, som nyss kändes så kvävande.
Denna fjäderlätta, till synes så banala
historia, som har långt fler och mer glittrande
nyanser än de här antydda, har av Rundquist
givits på ett för honom alldeles nytt sätt, i form
av en nästan flämtande lyrisk stämningsrapsodi,
där vart eller vartannat motiv är avbrutet och
lämnats outfört åt läsaren att själv fylla i. Det
rör sig om så halvgångna, ömtåliga och spröda
stämningar att författaren inte velat döda dem
genom att träda upp dem på nål. Han har låtit
dem jaga och förjaga varandra likt de ulliga,
vinddrivna molnen på en klar hösthimmel.
Genom den mer diktade än berättade historien
blåser en frisk havsvind, drar en doft av
virvlande löv, av sälta och tång, medan skenet från
fyren, marelden och månens ljus bestå den
nattliga ekläreringen. Om någon
individuali-sering av figurerna kan däremot knappast
talas; allt rör sig med snuddande antydningar,
underförstådda själsrörelser, halvkvädna visor,
men den trulsige vännen Sune med sin
godmodiga cynism är i alla fall en humoristiskt
gjord krumelur i marginalen till en roman,
som eljest är upplöst i betagande poesi. Det är
roande, överraskande, charmerande — för en
gångs skull. Här har konststycket blivit
konstverk. Upprepas det, lurar den dödliga fara som
heter manér. Den skymtar redan här, och
boken hade nog vunnit på att dragas samman.
Om det vardagliga är Rundquists
diktar-domän, så är Hans Botwid alltjämt specialist
på de psykologiska särfallen och uppehåller sig
med förkärlek i själslivets gränstrakter och
utmärker. Hans förra roman var en överlägsen
studie i en oavslöjad sedlighetsförbrytares
psyke, men han har tidigare skrivit ett par
äktenskapsromaner, och årets roman är också
en sådan. Fru Wera på skrivbyrån Erika är
verkligen ingen dussinmänniska. Som barn har
hon haft en docka till låns, och för att det inte
skulle vara så svårt att lämna igen den ryckte
hon av den lockarna och slog hål på näsan —
sedan sörjde hon inte längre över att den inte
var hennes! Lika nobelt går hon till väga nu,
när hon efter tre år vaknar upp ur det
sinnesrus, som hennes andra äktenskap inneburit.
Hennes lidelsefulla ägobegär — ty
moderskärleken är hos henne i bästa fall ett
självbedrägeri — till sonen i förra äktenskapet, till den
•679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
