Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
hyggliga syster Sveas ansikte, när hon plötsligt
inser att hon genom att mekaniskt åtlyda en
ordination av syster Jenny har berett en
patient ohyggliga kval — i onödan. Världens
barn, de briljanta, som alltid flyter ovanpå
och alltid håller samman i inbördes klankänsla,
avslöjas skoningslöst. Det mekaniska,
ande-dödande i sjukhusprästens dundrande
predikningar och stereotypa trösteord vid sängarna
är en annan form av våld mot själar, en sorts
tvångsmatning, som författarinnan med samma
omutlighet går till angrepp mot, medan den
gamle metodistpastorn mera tycks ha hennes
sympati. Den personliga inställning till kyrkan
som Tora Dahl har, kan man eventuellt skänka
sitt erkännande, men har man rätt att skära
alla präster över en kam rent mänskligt
som författarinnan tycks göra? När det på
s. 156 heter: "en prosa så livlös som bara en
präst kan skriva", så är det en generalisering
som är onödigt sårande och dessutom inte
riktig, i varje fall inte för forna tider. Just när
det gäller präster har man ibland en känsla
av att Tora Dahl för en gångs skull mister sin
kritiska balans och utan att motivera sin
befogenhet därtill upphöjer sig själv till
allvetande domarinna över alla de olika
människor i nutid och forntid som valt prästens
uppgift.
I myllret av detaljskarpa, tydliga och
individualiserade porträtt är man nästan i beråd om
vad man skall välja: fru Petterssons logiska
argumentering angående den slemmiga
havresoppans ödesdigra inverkan på slemmet i
hennes lungor, fru Bergström som har haft en
glansdag i ett för övrigt torftigt liv, den dag
då hon kvaddade en bagare i Nyköping, de två
skyddshemsflickorna, den ena hård,
depraverad, den andra barnslig och glupande, Maja
Blomberg, en grann, vacker, friboren
människa bland alla de rädda, vilken Karin
beundrar, men som är snärjd, också hon, i nätet
av fördomar och okunnighet. Tora Dahl är
besläktad med Camus i sin syn på
okunnigheten som roten till det mesta onda. Hennes
fina kvinnliga slagruta för människoarten
kommer kanske vackrast fram i helgonglimten
av smålandsflickan som har en pojke
därhemma men har förälskat sig i en ung
med-patient och lider samvetskval för det. Kärleken
kommer och går, reflekterar den kloka Karin;
själv tänker hon följa när den kallar, men
smålandsflickan, som med naturbarnets instinkt
vänt sig till henne, ger hon ett annat råd: Res
hem, gör ett offer:
Jag menar att det måste man göra ibland. Om det
är ett riktigt offer, ett sånt där röken går opp till
himlen. Inte ett sånt där vedervärdigt: två som ska frätas
sönder för att fyra ska bli friska, ett folk ska slaktas
för att ett annat ska få breda ut sig. Jag kom att tänka
på såna där ohyggliga vanföreställningar som finns.
Men nu menar jag ett riktigt offer: när man ger med
varm hand och inte är rädd för svedan i bröstet. Men
jag vet inte. Det där kan ingen annan än ni själv
avgöra.
Tora Dahls konst får ibland ett tycke av
miniatyrmålning, men vad kan hon inte skapa
av de många och små detaljerna! Hon är
i grunden något av visionär med kosmisk
känsla. Man ser ett osynligt kamratskap växa
fram bland salens patienter och svetsa ihop
dem mer och mindre till syskon, som roar,
underhåller, bistår och upprättar varandra.
Döden bryter kretsen, fröken Engman går bort
helt stilla. Man sörjer henne mycket, försöker
erinra sig henne drag för drag:
Hon var inte rädd för att dö heller, sa fröken Norin.
Hon var beredd.
Fröken Norin var den som hade kommit henne
närmast. Hon hade hållit rondskålen åt henne när hon
kräktes, och hållit sin arm kring hennes axlar, pysslat
om henne och pratat med henne.
I den mycket begåvade författarinnans
produktion innebär "Avdelning II, Sal 3" ett
genombrott och en definitiv konstnärlig
mognad. Det något hämmade och monotona och
kanske alltför skyggt "avsidiga" som förut har
hindrat Tora Dahls konst att nå en vid publik
har här försvunnit eller frigjorts. I svensk
modern litteratur är boken en händelse och ett
tecken. Om den också har något att säga en
utomskandinavisk publik vågar jag inte yttra
mig om. Den är utan tvivel mycket svensk. Men
samtidigt inte alls provinsiell. Den handlar om
så många ting som är fattbara och väsentliga
för så många människor. Det förefaller inte
helt otroligt att denna rapport från skärselden
skulle kunna bli förstådd också utanför våra
gränser, skriven som den är i det levande
köttets och den övervinnande andens
omisskännliga ordalag. Margit Abenius
ÄKTENSKAPSROMANER
Per E. Rundquist: De små vid havet. Gebers
1948. 8: —.
Hans Botwid: Mor och älskarinna. Tiden
1948. 10:—.
Fritz Thorén: Äktenskap. Bonniers 1948.
13: 50.
Per E. Rundquists två föregående romaner
voro båda äktenskapsromaner, och till den
•678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
